Ännu en söndag, och ännu lite till ångest. Jag orkar inte. Jag mår bra egentligen. Det gör jag verkligen men jag är bara lite all over the place just nu. jag vill göra så mycket saker och vara så mycket saker men kan liksom inte ens klara av att vara mig själv. För jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vad jag vill vara, eller vilken typ av person jag vill vara. Och att vara mig själv räcker inte till. På sista tiden gör jag så mycket misstag och jag är rädd att förlora alla på grund av det. Ingenting är enkelt just nu. När jag inte tänker så mycket känner jag mig glad, men just nu ifrågasätter jag allt. Speciellt mig själv. 

 

Skolan förstör mig. Jag vill vara duktig och få bra på alla prov, men det handlar inte bara om det. Jag måste vara duktig HELA tiden. Varje gång jag går in i ett klassrum måste jag göra mitt bästa. För det hänger min framtid på. Men vad är min framtid? Jag vet inte ens vad jag vill göra och jag borde inte veta vad jag vill göra. Men här är jag och kämpar tills jag svimmar (bokstavligen, jag svimmade) för något jag inte ens vet om det kommer existera. Jag vet, jag tänker för mycket. Men det är så här min hjärna fungerar. Det suger. Allt suger. Allt e sämst. Jag e sämst.

 

hej då, nu avgår jag från att vara 13 år i dagens samhälle.

hej finaaaa. Jag känner mig lite söndagsångest-ig. Och så kom jag på att "just det jag har en blogg". Känns lite små deppigt alltihop. Just nu iallafall. Älskar egentligen min nya skola och jag avgudar min klass och alla människor. Men vi ska nu bryta upp klasserna och få nya. Och jag orkar bara inte. 

Det var så jobbigt med nya klassen i början. Försökte hitta min plats i gruppen och prata med nya människor, det var svårt. Och nu händer det igen. Det är i sådanahär tillfällen jag önskar jag var en björn. Då kunde jag bara gå i ide nu.

 

Men jag antar att det bara är att kämpa igenom. Vi kommer få nya lärare nu också. Och nya sheman. Och nytt allt. usch

 

Jag saknar bloggen något otroligt. Att alltid ha någon att berätta om min dag och mina känslor för. Inte för att jag har många läsare. Men ändå. Min blogg existerar iallafall.

 

Jag får alltid en mini höstdepression. Det suger. Ahhhh orkar inte. 

 

Kommer kanske skriva lite mer nu. Fast jag vet inte. Vi får se. Inget regelbundet, inte än. Men jag ville bara skriva lite. Lovar att jag snart börjar gråta. Saknar glädjen jag kände perioden jag bloggade. Vet inte om det var själva bloggandet i sig, men jag var så lycklig. Jag kopplar liksom ihop glädje med bloggen. Vilket är ganska fab

 

nu ska jag gå i ide. vi hörs