Never Let You Go

–      Emmy? Dr. Morris väcker mig hastigt.

–      Yes?

–      We have good news for you Miss. Green! The cancer is slowly leaving your body and you are slowly recovering. We are going to continue the chemotherapy for a few days just to be sure that you’re going to recover, but it looks like everything is going to be perfectly fine!

–      Wow, that’s great! Thank you Dr. Morris!

Han ler mot mig och jag tar snabbt upp telefonen.

–      Hi Emmy!

–      Hi! I’m going to be fine Harry. The treatment is working; the cancer is leaving my body!

–      Oh my god, that is such good news Emmy! Do you want me to pick you up? All the boys are at my place and Eleanor and Perrie is on their way! We need to celebrate this!

–      Yeah, that would be great! But just so you know I’m still feeling a bit tired so I… Harry avbryter mig exalterat.

–      I was thinking a movie and pizza! What do you think?

–      Perfect.

–      Great! I’ll pick you up in ten minutes.

Vi avslutar samtalet och jag förbereder mig för att åka.

När vi kommer hem till Harry sitter alla och väntar i soffan. Det blir kramkalas som vanligt och den här gången får jag välja film. Det känns tryggt med tanke på min skräckfilms-historia med killarna.

–      Hmm. What about Love Actually?

–      Yes yes yes, skriker Eleanor och Perrie uppspelt.

Killarna ler och vi sätter på filmen.

När vi sitter där börjar jag tänka på hur mycket som har hänt på senaste tiden. Hur allt har gått upp och ner och hur jag just nu är på toppen. Allt har blivit så mycket bättre sen jag träffade killarna.

Jag tittar på Harry. Jag älskar honom så mycket. Han har räddat mig så många gånger och vid det här laget känns det som att vi hör ihop. Vi är som två pusselbitar som är gjorda för varandra. Vi passar, helt enkelt.

Harry tittar på mig och ler.

–      I love you Emmy Green.

–      I love you too Harry Styles.

–      Forever and always.

Sista delen uppe. Känns så sorgligt. Blev en kort liten avslutningsdel! Tack så mycket för att ni stannat kvar och läst, ni är bäst! Jag är så otroligt tacksam för alla kommentarer och att ni spridit den och talat om vad ni tycker!  Ni har verkligen hjälpt mig att utveckla mitt skrivande. Jag tror inte att jag kommer skriva en till novell på ett tag. Men novellbloggen ligger kvar ifall att! Om jag bestämmer mig för att starta upp igen talar jag om det på min twitter: @jjuulliiaa1d och på min instagram @juliaaa1d. 

Kraaaaamar /Julia :)

Dagen som vi har väntat på så länge är äntligen här. Balen! Jag vaknar som vanligt av min väckarklocka och skuttar glatt upp. Eller skutta är väl att ta i, jag haltar mer fram i en hoppande rörelse.

Eleanor och Perrie ska komma över och vi ska göra oss iordning tillsammans! Jag äter snabbt frukost och hör ringklockan ringa högt. Jag skyndar mig till dörren och öppnar snabbt.

–      Hi gorgeous, säger alla tre i kör. Vi skrattar och kramar varandra länge. Vi har verkligen blivit nära de senaste veckorna!

–      I’m SO exited! Skriker jag exalterat.

–      Me too! Let’s start! Skriker Perrie tillbaka.

 Vi hoppar runt lite av lycka och börjar sedan med håret. Jag sitter och borstar håret och ser hur håret lossnar. Vid varje tag får jag med mer hår. Jag slutar snabbt och tittar mig i spegeln. Jag ser sjuk ut. Det är jag i och för sig, men ändå. Jag är blek, saknar delar av mitt hår och mina ögon har liksom inget fokus. Jag släpper en tår. På grund av den hemska timingen och tanken på att kämpa mot cancern, när det ända som händer är att jag tappar hår.

Eleanor och Perrie märker vad som precis hänt och sätter sig bredvid mig. De kramar mig samtidigt och tittar på mig och ler.

–      You’re beautiful. Säger Eleanor.

–      No, I’m not. Are you crazy? I look like a mess. Everything is wrong. AND THE PAIN. IT’S EVERYWHERE, ALL THE TIME. Det sista nästan skriker jag ut.

–      I understand that you’re upset Emmy. But this is going to be an amazing day and together, we are going to fix it. Säger Perrie lugnt.

–      I just need to breath. And it would be a lot easier without the cancer in my body.

Eleanor drar sin hand över min arm i en tröstande rörelse medans Perrie försöker rädda hår situationen. Det skulle förmodligen vara enklare att bara raka av det, men jag vill inte göra det nu, precis innan balen. Hon drar försiktigt upp det i en uppsättning och sätter en vacker blomkrans på mitt huvud. Det blir väldigt fint. Jag blir genast gladare och ler mot Perrie.

–      Thank you Perrie. It’s beautiful.

Hon svarar med ett leende och alla fortsätter. Perrie hjälper mig med sminket eftersom att hon är en gud på sådant och Eleanor lockar håret.

Vi sätter försiktigt på oss våra fina klänningar. Eleanor har en lång, ljusrosa klänning med silverdetaljer och ser otroligt vacker ut, och Perrie har en ljust lila klänning med mycket smycken och detaljer. De ser underbara ut.

Jag tittar mig själv i spegeln och känner mig faktiskt vacker. Men utan Perrie skulle jag vara en katastrof.

Klockan är ett och balen börjar inte förens klockan sex ikväll. Bra planerat… Vi bestämmer oss för att göra pannkakor och sitta med tidningar och umgås typ hela dagen.

Min telefon ringer och jag får ett FaceTime samtal från Harry. Jag kastar mig över telefon och svarar snabbt. Eleanor och Perrie sätter sig nära mig och vi ser hur alla killarna bokstavligen sitter på varandra.

–      Hi boys! Säger jag glatt.

–      Hi beautiful girls, säger Louis snabbt. Vi ler mot varandra och känner oss lite stolta över våra prestationer.

–      What are you up to? Frågar Harry.

–      We’re just doing girl stuff you know. Reading magazines and talking about boys.

–      I bet they’re talking about how much they want me, säger Liam och blinkar med ena ögat. Harry, Louis och Zayn ger honom en stay-away-blick (ja, jag börjar vid det här laget bli proffs på kill-blickar) och Liam ser lite stolt ut.

Vi skrattar lite och sitter sedan och pratar med killarna en stund. De kommer och hämtar oss vid halv sex och klockan är redan fem. Vi lägger snabbt på och gör det sista med sminket och våra outfits.

Klockan är halv sex och vi hör hur en bil svänger in vid huset. Det plingar på och jag gör mitt bästa att springa ner för trappan i mina klackar. Lägg då på ”lider av leukemi” så får ni slutresultatet. Eleanor och Perrie hjälper mig dock, så det lite lättare ändå.

Vi kastar oss alla tre mot dörren och ser tre otroligt vackra killar som ler sitt största. Harry ger mig ett jättefint blom-corsage. Jag kysser honom länge och han tar min hand och leder mig ut till en stor limousin. I den väntar Liam och Niall med sina dejter. Sarah och Niall sitter nära varandra och jag kan verkligen se hur mycket de tycker om varandra. Liam sitter bredvid en tjej som jag sett någon gång i skolan. Hon ser väldigt trevlig och fin ut i alla fall. Alla kommer in och det blir ett väldigt awkward kram-kalas när alla böjer sig i limousinen. Men mysiga kramar.

Jag sitter tätt omslingrat med Harry och lutar huvudet mot hans bröst medans han regelbundet pussar mig på huvudet. Jag älskar verkligen Harry. Jag borde säga det, eller hur? Men just nu är ett otroligt dåligt tillfälle så jag bestämmer mig för att vänta.

Vi kommer fram till vår otroligt överdekorerade skola och går försiktigt in. Det är redan fullt med folk där och det är faktiskt jättefint. Musiken är jättehög och vi går ut på dansgolvet (mittcirkeln i gympasalen som nu förtiden är täckt med belysning och ballonger) och börjar dansa. Jag dansar mest med Harry, men alla killarna får sig en liten dansomgång. Kiss Me av Ed Sheeran sätts på och Harry kommer närmre mig. Vi dansar lugnt och han tittar mig rakt in i ögonen. Nu är det perfekta tillfället att säga att jag älskar honom.

–      I love you so much, säger Harry precis som om han läst mina tankar.

–      I love you to Harry.

Han kysser mig och plötsligt känns det som att tiden står stilla. Jag drunknar i hans ögon och jag känner mig oändlig. Det finns ett citat i min favoritbok ”The Fault In Our Stars” som beskriver min och Harrys situation på det perfekta sättet: ”Vissa oändligheter är större än andra oändligheter. Från 0 till 1 finns det en oändlighet med tal men mellan 0 till 2 finns det än större oändlighet. Jag är otroligt tacksam för den lilla oändligheten vi fick. Men jag önskar själv klart att du och jag fick en större.” Med tanke på att jag har cancer känns det som att vår oändlighet kommer bli mindre än jag hoppas på, och citatet känns som skrivet för oss. För med Harry känner jag mig oändlig och det kan ingen och inget ändra på.

Del 19 uppe yaaaaayyy. Jag funderar på att börja avsluta novellen. Tjugo delar känns liksom lagom. Jag vill inte göra fan-fic klassikern och göra så att de gifter sig och får barn efter en månad. Jag vill skriva den på mitt sätt.

 Jag har älskat att skriva om de jag älskar mest (a.k.a. One Direction) men jag har tänkt på att börja skriva mer seriöst,  typ deprimerande saker, haha. Nej men personliga historier om sånt som berör folk för det är det jag älskar att båda läsa och skriva. Nu känns det här om värsta sorgliga avslutet och känslig som jag är, kommer jag säkert börja gråta snart. Nej men seriöst, tack så sjukt mycket för alla fina kommentarer och till alla som läst. Ni har hjälpt mig utvecklas och jag är väldigt tacksam. Men en del till blir det iallafall.

Kraaamar / Julia

De åker hem och helvetet börjar. Det är bara att vänja sig, intalar jag mig självEfter många helvetes-behandlingar börjar jag faktiskt må bättre. Det är nu en vecka sedan min första strålbehandling och imorgon är det bal. Dagen jag, Perrie och Eleanor väntat på hur länge som helst. Vi sitter och pratar allihop hemma hos mig.

–      So, does everybody have a date to prom?

Frågar jag nyfiket, i hopp om att få veta vem Niall och Liam planerar att gå med. Harry, Louis och Zayn ler stort och ger varandra en (observera mitt försök att läsa av killblickar) bra-gjort-vi-är-inte-forever-alone-blick.

–      Oh, can you be more obvious? Frågar Liam irriterat men med glimten i ögat.

–      We already know you have beautiful girlfriends. Instämmer Niall.

–      Awwwww, säger jag, Eleanor och Perrie i kör.

Alla ler och Harry pussar mig på pannan och viskar:

–      It’s true though. You’re beautiful.

Jag kysser honom och ser i ögonvrån hur Liam himlar med ögonen.

–      Seriously, who are you going with boys? Frågar Eleanor.

–      Well, Danielle and I just broke up so that’s not gonna happen.

–      I’m sorry Liam. Säger Eleanor beklagande.

–      It’s fine… I’ll ask someone nice in school!

–      Great! And Niall? Frågar jag i ett desperat sista försök.

Niall börjar rodna och jag ler mot honom.

–      You have someone, don’t you?

–      Yeah, I kind of do! I’ve been seeing this girl for a few weeks now!

–      Wow, Niall! That’s amazing! But, how come i didn’t know this? Harry, did you know?

–      Yeah, I did… Säger han tyst.

–      It just didn’t seem important with everything going on with you! Säger Niall.

–      I always want to know that kind of stuff! It makes me happy!

–      Okay, sorry Emmy.

–      It’s fine. Säger jag med ett litet leende.

–      So, what’s her name?

–      Sarah. Sarah Michaels.

–      Oh, I know her! She goes in my biology-class! She’s the cutest. You’ve picked a good one. Säger jag med en mystisk ton i rösten.

Vi skrattar lite och fortsätter prata. Det slutar som vanligt med att jag, Perrie och Eleanor pratar om tjej-saker och killarna blir uttråkade och pratar om annat.

–      We NEED to go shopping together! Utbrister Perrie.

–      Definitely, säger jag och Eleanor samtidigt.

–      Should we bring Niall’s girl? Sarah? Undrar jag.

–      Yeah! It would be nice to get to know her a bit before the actuall prom! Säger Eleanor.

–      I have her number! I can call her!

–      Call her now!

Jag tar fram kontakten och ringer upp med högtalare på. Hon svarar snabbt.

–      Hello?

–      Hi it’s Emmy! From your biology-class!

–      Oh hi!

Niall märker snabbt att det är hon och tittar frågande på mig. Han mimar till oss ”What are you doing? Don’t tell her I’m here”. Vi är nära på att börja skratta på grund av Nialls nervösa min. Men istället tar jag mig samman och fortsätter konversationen.

–      I was wondering if you’d like to go prom-dress shopping with Eleanor, Perrie and I? Since you’re about to be apart of the ”gang” now! Säger jag och skrattar lite.

–      Yeah, that would be really nice!

–      Did Niall tell you about everyone?

–      Yeah, he mentioned you guys! Your boyfriend is the cute curly one right? Harry, is it?

–      Yes, he is! Jag tittar på Harry och han ler sitt fantastiska leende. Sedan tittar han på Niall och blinkar med ena ögat. Han mimar långsamt. ”Watch out for the cute curly one”. Niall tittar allvarligt på honom ”She’s mine”, mimar han tillbaka.

–      And Eleanor is with Louis right? And Perrie with Zayn?

–      You got it all right! So, can you meet us in about twenty minutes at Starbucks down at the park?

–      Yes, it sounds perfect!

–      Great! See you soon!

–      See you, bye!

Vi lägger på och vi tittar på allvarligt på killarna som redan sitter och retas med Niall.

–      Keep yourselves busy while we’re gone. Oh and don’t be too hard on Niall. We’re going to press his girlfriend for relationship-info. We’ve already got that covered. Säger Eleanor med en lite misslyckad James Bond röst.

Vi skrattar och börjar bege oss mot Starbucks för att möta Sarah. På vägen pratar vi om vilka affärer vi ska besöka och vad vi planerat. Vi kommer fram till att gå in i typ varje affär som säljer klänningar. Vi är alla shopping-galna så vi tänker göra det till en heldag. Jag kommer på att jag lämnat fem killar ensamma i mitt hus. Det kommer garanterat vara förstört när jag kommer hem igen. Yay.

Precis när vi kommer fram påminner min kropp mig om cancern. Jag får otroligt ont och bestämmer mig för att sätta mig ner. Jag lägger handen på huvudet i ett försök att förbättra huvudvärken. Det går inte direkt fantastiskt.

–      Are you okay, Emmy? Frågar Perrie oroat.

–      It hurts, but I’m going to be fine.

Eleanor och Perrie klappar mig tröstande på armen. Precis när vi är mitt i vårt fina ögonblick kommer Sarah.

–      Are you okay? Är det första hon frågar. Det verkar vara det första alla frågar.

–      Mhmm, it’s just the cancer speaking.

–      I heard about that. I’m so sorry Emmy!

–      It’s okay. I’m okay.

Eleanor går till kassan och beställer frappuccinos till alla. Sedan börjar shoppingen! Jag har fortfarande ont men det är den vanliga varje-dag-cancern som jag känner. Och ja, jag har döpt mina smärtor. Det är praktiskt.

Vi hittar otroligt fina klänningar och hinner prata jättemycket medans. Jag märker att Sarah är den perfekta killen för Niall.

Perrie hittar självklart världens finaste klänning, med sin otroliga känsla för mode. Hon ser så vacker ut att jag har lust att slå mig själv. De här tjejerna förstör min självkänsla totalt. Eleanor ser om möjligt, finare ut en någonsin. Och Sarah ser hur söt ut som helst i sin blå cocktailklänning.  När det kommer till mig däremot, är jag inte så säker. Visst, klänningen är perfekt. Men jag kan inte bära upp den. Varje gång jag tittar mig i spegeln ser jag en svag, 18-årig tjej som försöker bekämpa sin cancer. Jag antar att det är en av effekterna av att vara döende. 

Del 18 wiiiii! Nästa del är baleeeeeen, yay! Hoppas ni tittar in! Den kommer antingen ut imorrn eller på lördag! 

Ha det bra så hörs vi snart. Och just det, kommentera och sprid gääärna. Jag blir verkligen överlycklig när jag ser folk som twittrar eller instagrammar om novellen. ÖVERLYCKLIG. 

Kraaaaam :)

Redan på eftermiddagen börjar behandlingarna.

Jag har aldrig mått såhär dåligt. Någonsin. Och det gör mig rädd. Om jag mådde dåligt innan strålbehandlingen, ligger jag på min dödsbädd nu. Vilket jag i och för sig gör. Men ändå. Smärtan är otrolig. Allt som jag kände innan är nu förstorat. En oändlighet av smärta som bara växer.  

I det här läget skulle jag älska att vara död. Älska. Det är nästan så att jag funderar på mina alternativ att dö. Men jag påminner mig själv om att stanna. Att kämpa.

Men är det värt att kämpa igenom en oändlighet som växer? Jag är inte så säker längre. Behandlingarna är klara för idag. Men det är så många dagar av smärta som jag har framför mig, att jag inte bryr mig om att glädjas av det.

Jag ligger i min sjukhussäng och stirrar upp i taket. Jag försöker leta upp en punkt att hålla fast vid. Något som kan få mig att stanna och som kan hindra mig att försvinna in i det ovisa.

Precis när jag ska börja stirra på en fläck, flyger duvan in. Mamma flyger in. Hon sätter sig på fönsterkarmen och tittar på mig. Men inte sådär skrämmande som fåglar brukar titta, utan med snälla ögon. På något sätt ser jag hur hon ler. Men det gör hon förstås inte. Det är en freaking duva. Men min inbillning räcker gott och väl för mig. Hon ler.

Jag ler. Och bara för en sekund känns allting bra igen.

–      Emmy? Säger Harry när han kommer in.

–      Mhm.

–      I’m here. I’ll always be here.

Jag ler igen.

–      Are you feeling okay?

–      No. I’m not. The pain is taking over. Please, just hold me.

Han lägger sig på täcket bredvid mig och håller om mig hårt. Jag känner hur mina ögonlock blir tunga.

–      Harry?

–      Yes.

–      Sing me to sleep.

Han börjar sjunga Free Fallin’. Vår låt. Det är otroligt vackert och jag pressar fram ett leende. Efter en stund tillåter jag mina ögonlock att stängas.

Jag vaknar av att alla sitter och sjunger Wake Me Up av Ed Sheeran. Jag har alltid älskat honom. Jag öppnar ögonen och möts av sju par ögon som tittar snällt på mig. Perrie och Eleanor sjunger också. Jag visste att Perrie var otroligt duktig men även Eleanor sjunger jättefint. Finns det något hon inte kan? Förmodligen inte.

Jag ler stort. Smärtan är mindre nu, men den är fortfarande stor. Rättare sagt oändlig.

–      Beautiful. It’s beautiful.

–      We wanted to wake you up in a nice way. Säger Zayn.

–      You sure did. Is it morning already?

–      Yes! Säger Harry.

–      Have you waited here all night?

–      Yes, we all did.

–      You didn’t have to do that for me. But thank you.

–      The doctor will be here any second now. He said that you were going through chemo today, but after that you can go home!

Jag börjar gråta. Jag vet egentligen inte varför. Kanske på grund av smärtan, kanske på grund av att jag ska gå igenom allt igen. Eller bara hela situationen.

Men jag ska ju få åka hem. Det är ju bra. Men det är inte direkt som att jag kommer åka hem för all framtid. Jag kommer åka hit och få behandling för cancern och förmodligen av smärta. Så jag förstår egentligen inte varför de släpper hem mig, när den ända skillnad det kommer göra är att vi kommer få högre bensin-avgifter.

Alla kommer närmre mig och sätter sig på sängkanten. De klappar mig tröstande och tittar på mig med undrande ögonen. De verkar förstå att det inte är någon idé att fråga varför jag gråter. Jag vet ju inte ens själv.

Precis när vi sitter där och har vårt lilla fina ögonblick kommer läkaren in och förstör allt.

–      Hello Emmy. Säger han med sin allvarliga röst.

–      Hi Dr. Morris.

Jag kan inte låta bli att skratta lite tyst för mig själv när jag uttalar hans namn. Det påminner mig om en katt. Och jag vet, det är inte alls kul. Vi kan bara säga att dålig humor är en annan sidoeffekt av att ha cancer.

–      So, you are getting chemotherapy now. It’s going to be just like yesterday, but there are some other side effects, since it’s another treatment. For example, you might loose your hair after a few treatments. And you might feel dizzy and you might be in pain. We don’t know how you are going to respond to the treatment but we want to prepare you.

Jag nickar bara.  Jag var beredd på det där med håret. Att förlora håret känns inte som mer än en påminnelse att jag är döende. Jag skulle självklart ha håret kvar, men just nu bryr jag mig inte. Det är liksom inte en stor grej. Inte tillskillnad från allt som redan hänt.

Jag säger snabbt hej då till alla och sedan åker vi in i ett annat rum där jag får min behandling. Själva behandlingen gör inte ont. Det är efteråt det känns hemskt.

Jag kommer tillbaka till mitt rum där alla väntar. Jag börjar känna mig illamående och yr redan nu. Härifrån blir det bara värre.

–      How did it go, Emmy? Frågar Eleanor när jag rullar in.

–      It went fine. But the pain starts now.

–      I love you all, but please go home. I don’t want you to see me like this. It’s gonna get worse. And I need to spend time with my dad, anyway.

–      Okay, but are you sure baby? Frågar Harry.

–      I am. But thank you all so much for being here.

–      Of course, säger Louis.

De åker hem och helvetet börjar. Det är bara att vänja sig, intalar jag mig själv.

Del 17, wiiii. Jag vet, det händer inte så mycket just nu. Men hon har liksom cancer så det blir lite svårt att göra värsta stora händelsen nu. Jag menar, att ha cancer är en big deal. Hoppas att ni tycker om det!

Kraaaaam/ Julia

Killarna stannar kvar i mitt rum på sjukhuset en stund. De är glada som vanligt och jag gör det bästa för att vara ett trevligt sällskap.  Jag ser hur Eleanor kommer in på mitt rum med en massa påsar och rullande stänger.

–      Hi gorgeous, säger hon exalterat.

–      Hi Eleanor! I’m so glad you came!

–      Louis told me about your decision and I’m SO happy about it!

Jag ler stort mot henne och hon ler tillbaka.

–      And since you’re going to be spending lots of time here a figured you weren’t gonna be able to shop. And I know you love to shop.  So, I decided to bring the shopping to you!

–      I’ve bought tons of things from tons of stores and I’m going to hang it up and we can pretend it’s a shopping spree! But don’t worry, we can return it if you don’t want it.

–      Awww, that’s so sweet of you! I’m exited!

–      You should be, säger hon och blinkar med ena ögat.

Killarna sitter och ler mot oss.

–      Look at you two! All girly and bounding. Säger Louis skämtsamt och glatt,

–      Excuse us boys. This is girl-stuff, and I need you five, outside.

–      Oh, I’m sorry ma’am. We won’t be bothering you. Louis går fram och pussar henne på pannan.

Harry kramar om mig och går ut med resten av killarna.

Eleanor ler stort och börjar packa upp alla kläder och hänger snabbt upp de på stängerna.

Hon kommer fram till mig och hjälper mig upp från sängen.

Jag sätter ner fötterna och balanserar mig upp, men det tar inte lång tid innan jag kollapsar på golvet.

–      Oh my god, Emmy. Are you okay? Frågar hon samtidigt som hon hjälper mig upp i sängen igen.

–      Yeah, I’m fine. I’m just really weak right now.

–      I’m so sorry Emmy! I’ll just show you the clothes from here.

–      Great.

Hon visar otroligt många fina plagg och jag har jätteroligt. Vi skrattar mycket och Eleanor är otroligt trevlig som vanligt. Vi avslutar vår lilla shopping-session med Starbucks.

–      Thank you so much for all of this! You’re an amazing friend Eleanor.

–      You’re welcome! I had a lot of fun! You too. And I admire you so much for your strength.

Vi båda ler och pratar länge.  Vi pratar om killarna, Zayns flickvän Perrie som enligt Eleanor är otroligt trevlig, och om tjejsaker i allmänhet.

–      You NEED to meet Perrie! She is so nice and beautiful. You would love her! We should all get together sometime!

–      That would be sooo much fun!

–      I’m sending her a text right now!

Eleanor knappar in något på sin telefon och efter bokstavligen en sekund plingar det till i Eleanors telefon.

Hon visar mig sin telefon.

”I would love to meet her! I’m free right now, actually! X”

–      That’s great, but she doesn’t have to come to a mysterious, dark hospital…

–      She doesn’t have to, but she wants to!

–      Okay, but I feel kind of bad about it.

–      You have nothing to feel bad about!

Hennes fingrar rör sig snabbt på skärmen.

–      She’ll be here in about fifteen minutes! We should really get some snacks. I’m calling Louis.

Hon sätter på högtalare och han svarar snabbt.

–      Hi babe!

–      Hiii! Perrie is coming, so please go get some snacks at the coffee shop downstairs? And tell Zayn that she’s coming.

–      Absolutely!

–      Oh and btw, you’re allowed to come in now!

–      Okay, great! See you soon love.

–      Bye!

Hon lägger på och vi pratar ännu mer om hur fantastisk Louis är. Man märker verkligen hur kär hon är. De är otroligt söta tillsammans.

Det tar inte lång tid innan Perrie kommer. Hon kommer in och ler stort. Wow, så otroligt vacker hon är. Varför är allas flickvänner supermodeller och skitsnygga? Orättvist.

–      Hiiii! It’s so nice to finally meet you! Säger hon och kramar mig. Jag vet inte hur det är möjligt med tanke på att jag ligger omringad av slangar och maskiner, men hon lyckas i alla fall.

–      You too! Everyone has told me so much about you.

–      Zayn has told me lots of things about you too! How are you feeling? Frågar hon försiktigt.

–      Not great…

–      I hope you feel better soon!

Hon sätter sig ner bredvid Eleanor och kramar om henne också. Vi börjar prata lite om allt möjligt innan killarna kommer in.

Zayn går direkt till Perrie, Louis till Eleanor och Harry till mig. Liam och Niall står och håller om varandra för att visa att de inte alls är ensamma. Alla skrattar åt de, och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om dem.

Sedan sitter vi där allihop, och bara umgås. Jag har aldrig känt så här förut. Känslan av att vara en del av något är helt ny för mig. Jag har så bra människor runt omkring mig. Jag ler stort.

Tråkig och kort del, förlåååååt. 

Kommentera gärna och sprid! Då blir jag glad, kraaaaamar :)

–      Never Let Me Go. That’s what we said. But still, here you are, letting me go.

 Om jag får behandling kommer jag förmodligen överleva. Läkaren sa att det var en 80% chans för min typ av cancer.

Då kommer jag få träffa pappa, Harry, och mina bästa kompisar. De som gjort mig glad alla gånger jag varit så ledsen.

Jag vet att det är galet att vilja dö när man är arton år. Men inte för mig. Det är det som oroar mig. Inte cancern. Min vilja att dö.

Alla utom Harry har gått ut för att vi ska kunna prata ensamma.

–      Emmy. Don’t let me go. Stay with me. Stay.

Jag svarar genom att leka med en av hans stora lockar. Och genom att gråta. Men vad försöker jag säga? Jag är inte så säker längre.

–      But, my mom. This is my chance to see her again. To spend the time we missed together.

–      I understand that. But what if you don’t? What if it really ends when you die? If everything turns black? Then you will be all alone. And I would never let that happen to you Emmy.

–      I believe you get a second chance. Death is the second chance you get. If you completely screw up while you’re alive then maybe you can fix it in death. Apologize to the people you’ve hurt and meet the ones you’ve loved. A second chance to fix everything. And a chance to be fixed.

–      That is a beautiful way of seeing it. But try to think about what you’re missing out on. If your theory is correct, I won’t see you in years. And I don’t know if I can be away from you for that long.

–      Think of it as a long-distance relationship. I’ll be in heaven and you’ll be here. We’re going to end up together Harry. I know it.

Men jag kan inte ignorera allt han precis har sagt. Jag börjar tänka på mitt val. Gör jag fel som ger upp? Gör jag fel i att trotsa allt som jag någonsin trott på. Att hålla sig stark och aldrig ge upp. Det har alltid varit mitt motto. Och motton är till för att följa. Jag börjar tänka mer och mer på det.

Harry, Niall, Liam, Zayn, Louis, Eleanor och Pappa är för fina människor att lämna. Jag kanske kan bli helt återställd igen. Okej, förmodligen inte helt, men ändå. Jag vet inte ens om jag överlever med behandling. Men jag vill ändå kämpa för det jag tror på.

Det finns bara en person jag kan prata med om det här.

–      Mamma? Om du hör mig vill jag bara säga att jag älskar dig. Men du måste hjälpa mig. Är det fint i himlen? Så fint att jag borde hälsa på?

Eftersom att min mamma är död svarar hon inte. Jag var ganska beredd på det.

–      Men jag funderar på om jag kanske sak stanna här ett tag. Jag kommer träffa dig igen. Det vet jag. Men spelar det någon roll om jag kommer senare? Sviker jag dig då? Det ända jag behöver är ett tecken. Ett tecken på att du är okej, och jag lovar att jag kommer kämpa.

Det går några minuter och ingenting händer. Vad förväntade jag mig? En banner med texten ”jag är okej, jag spenderar mina dagar ritandes på molnen”? Hon är död.

Men inte långt efter flyger det in en duva genom fönstret. Hon sa alltid att hon ville bli en duva i sitt andra liv. Jag vet inte om jag är galen eller bara desperat efter någon typ av kontakt, men det känns som ett tecken.

Duvan/slash/Mamma sitter på fönsterkarmen länge och liksom bevakar mig. Det känns mäktigt på något sätt.

Min läkare kommer in.

–      Hi Emmy! How are you feeling?

–      Not good.

–      Have you made up your mind yet? With the treatments I mean.

–      I’m going to go through them. I need to fight. I owe that to the people I love.

Precis när jag förklarat situationen för läkaren flyger mamma iväg. Som att hon fick det hon kom för. Mitt val att vilja bli frisk.

–      That is a really good decision! We’re going to do everything we can to make you cancer-free. I promise.

–      Thank you, säger jag lite dämpat.

Jag tar fram min telefon och tar fram min och Harrys konversation.

”Hi Harry. I’m gonna fight. Come to the hospital and bring everyone, please?”

”That’s great. I’ll be right by your side. And we’ll be there in about fifteen minutes!

P.S. I would never let you go.”

Jag får ett stort leende på läpparna.

Men det försvinner när jag ser min läkare komma in.

–      The sooner we start with the treatment, the better. So we need to start this afternoon if we get your fathers permission.

–      Okay, I’ll call him so he gets here as soon as possible.

–      Great.

–      Oh, and dr. Morris?

–      Yeah?

–      Is it going to hurt?

–      You might feel dizzy and tired. And you might feel sick. But after a while it should get better.

–      Okay, thank you.

Killarna kommer in och sätter sig i en ring runt omkring mig.

–      I’m so glad you changed your mind Emmy, säger Liam glatt.

–      We all are. What would we do without you? We’re just five crazy fools running around. Säger Louis.

–      Well, you have Eleanor. And she’s great! Where is she anyway?

–      She said she was gonna go do something. But she will be here soon!

Alla sitter och tittar på varandra en stund tills jag öppnar munnen igen.

–      I’m gonna need all of you. And I’m not even sure the cancer is going to get better. I just know that I want to fight this.

–      We’re gonna fight this together.

Cancer.

Tårarna rullar ner för mina kinder, precis som alla de andra gångerna. Men det är annorlunda. Det är inte tanken på att jag har cancer. Eller tanken på att jag kanske dör. Att höra ordet cancer väcker så många minnen jag begravt. Mamma.

Jag känner inte bara sorg. Jag känner lättnad. Och jag vet att det är konstigt för en lyckligt levande person. Men tanken på att jag kanske får se mamma igen är den som fått mig att kämpa alla dessa år. Men jag har aldrig föreställt mig att det är så här det skulle gå till. Jag har alltid tänkt att det är mamma som kommer tillbaka. Inte jag som försvinner. Men det kanske är bäst så.

Jag ser allas läppar röra sig och jag känner deras beröringar som säger att allt kommer bli bra men jag fångad i min bubbla igen. Jag har så mycket konstiga känslor inuti mig, som ingen tonåring som precis fått reda på att de har leukemi borde känna.

Det här kanske är meningen.  De säger ju att det finns en mening med allt, och för första gången i mitt liv kan jag faktiskt förstå vad de menar.  Jag borde dö. Det är bäst för alla. Jag kommer bli lycklig där. Med min mamma och Clara. Allt kommer bli bra.

Jag ler.

Det känns som rätt sak att göra. Det känns bra. Jag är inte rädd för döden längre. Jag är redo att möta den.

Men mitt leende verkar förvirra alla. Jag förstår de. Att bevaka mig just nu måste vara ännu mer förvirrande än att faktiskt vara jag.

Läkaren berättar för mig om min cancer. Hur allt fungerar och så. Jag har tydligen leukemi. Blodcancer. Blåmärkena har bildats av mina blodkroppar som blöder. Jag tror det var så han sa i alla fall. Jag lyssnade inte så noga, jag var upptagen med att hantera mina tankar. Jag har ganska stor chans att överleva. Om jag går igenom behandlingarna. Cellgifter och strålbehandlingar. Men jag vill inte det. Jag vill dö.

Precis när min sista tanke nått mig ser jag min pappa och mina bästa vänner stå och prata. Alla gråter. De är det ända som håller mig kvar här. De är motståndet som säger åt mig att leva. Men det börjar tappa effekt. Mina tankar och minnen tar över.

–      Jag vill inte.

Jag säger det på svenska eftersom att jag vet att pappa är den ända som kommer förstå vad jag säger. Och han är just nu den ända som kommer förstå mig. I den här situationen är pappa och jag starkast tillsammans.

–      Vad?

–      Jag vill inte gå igenom behandlingarna.

–      Men, älskling det är ända chansen för dig att överleva. Han säger det med gråten i halsen. Jag vet att han försöker vara stark för min skull. När mamma dog grät han så mycket. Och jag hatade det.

–      Jag vet pappa. Men jag vill försvinna. Jag vill dö.

När jag uttalar de orden gråter pappa mer än jag någonsin sätt honom göra innan. Han lägger sitt huvud mott mitt och jag kan känna mitt ansikte dränkas i hans tårar. Våra tårar blandas nu ihop och jag inser hur sårande det måste vara för honom. Att höra sin dotter säga att hon vill dö kan inte vara det bästa orden en pappa kan höra.

–      Jag kanske får träffa mamma igen pappa.

–      Och sedan när du blir gammal, kan vi alla träffas igen. Och bli en familj igen.

–      Säg inte sådär, säg det inte som att du kommer dö. Nej, du kan inte. Du kommer inte… Jag avbryter honom snabbt.

–      Det är okej pappa. Det kommer bli okej.

–      Emmy. Nej du allt jag har. Hans tårar raspar hans röst och han viskar fram de sista orden.

Han håller mig hårt och jag gråter så mycket nu.

–      Du gör det så svårt pappa.

–      Vad ska jag göra då? Jag kan inte bara sitta och le medans du berättar att du vill dö. Att du vill försvinna. Som din mamma. Han viskar igen. De sista tre orden är så tysta att jag knappt hör de men jag kan läsa de på hans läppar.  

–      Gå inte. Emmy, snälla. Jag kommer inte låta dig.

–      Jag måste. Det är så det är planerat. Allt kommer bli bättre. Lite på mig.

Nu gråter vi bara. Det finns inget mer att göra.

Jag ser hur killarna tittar ledset på mig. Men det är hopp i deras ögon. De är ovetande om allt som precis hänt. I min hjärna mestadels, men ändå. Jag borde berätta om mitt beslut. De har rätt att veta. Det är de som fått mig tveka på om jag gör rätt. Det är de som gjort det enklare på sista tiden.

Jag viskar till pappa att jag måste berätta för mina bästa kompisar vad jag kommer göra, och att jag älskar honom. Han går ut och tårarna fortsätter rinna.

Harry, Zayn, Liam, Louis, Niall och Eleanor kommer fram och sätter sig på sängkanten.

–      I’m not going to go through with all the treatments.

–      But, Emmy that’s the only way for you to live.

–      Yes it is. Svarar jag och ger honom en blick. Jag ser att han förstår vad jag menar och han stryker bort hår som fallit fram i mitt ansikte. Han gråter mer nu och jag ser att han är förvirrad.

–      No. Please honey. Don’t. Just think about what we have.

Och det gör jag. Jag tänker tillbaka på alla minnen vi har tillsammans. Hur han alltid varit där för mig. Från ögonblicket vi träffades.

–      I love you guys. But I need to do this. It’s meant to be. I’m supposed to meet my mother again.

–      No ones death is supposed to be Emmy. I don’t believe that. You have a choice. You always do. Säger Zayn. Även han gråter.

–      I’ve already made my choice.

–      I was really looking forward to being your friend. Säger Eleanor plötsligt. Och på något sätt berör det mig så otroligt mycket. Eleanor gråter också och det påminner mig om att det finns så fina människor. Hon känner mig knappt men ändå sitter hon här med mig.

–      We made a promise. Remember? Säger Harry med gråten i halsen.

–      Never Let Me Go. That’s what we said. But still, here you are, letting me go.

Dagen är äntligen här! Idag är det dags för mitt och Louis framträdande.  Vi har övat så mycket och jag är verkligen taggad. Jag öppnar telefonen och ser en rad med sms från Niall.

Alla handlar om framträdandet och jag påminner mig själv om att Niall är mer taggad än någon annan. Men han borde vara det. Det är han som hjälpt oss att göra det så bra.

Jag börjar titta i min garderob efter passande kläder. Det här kan ta en stund.

Jag hittar äntligen en outfit som funkar. Jag tar fram en fin kjol och en blommig topp. Perfekt.

Jag gör mig i ordning som vanligt och ser Liams bil svänga in vid huset.

Jag skyndar mig ut och möter Liam i en kram.

–      Hello bestfriend, säger Liam med ett stort leende.

–      Hi bestie, svarar jag glatt.

–      So, are you exited?

–      Yep, super exited!

–      I am too. It’s going to be so fun watching my two of my bestfriends singing together!

Vi ler stort mot varandra och småpratar lite på vägen. När vi äntligen kommer fram står Louis och väntar.

Han kramar mig snabbt och drar med mig in till aulan. Vi har tydligen bråttom. Kanske för att jag är sen. Som vanligt.

När vi kommer dit går vår sånglärare igenom hur det ska gå till.

–      Louis and Emmy?

–      Yeah.

–      You’re first!

–      Okay!

Vi sjunger igenom låten snabbt och tyst för oss själva innan det är dags för oss att gå upp på scenen. Jag tittar ut i publiken och ser, Harry, Niall, Zayn, Liam och Eleanor. Det gör att jag känner mig ännu gladare. De ler stort och vi ler tillbaka. Musiken startar.

Jag börjar sjunga och jag känner mig så levande. Det känns klart. Som att jag har koll på allt. Det känns helt enkelt bra.

Louis kommer in i refrängen och jag sjunger varje ord med känsla. Det låter faktiskt otroligt fint och jag känner mig lite stolt över det vi gjort.

Låten når sig mot sitt slut och publiken börjar applådera. Några ställer sig upp. Jag och Louis tittar på varandra och ler stort. Killarna och Eleanor står upp och jublar högt.

Efter att alla gjort sina framträdanden mötte de oss bakom scenen.

–      You were brilliant! Utbrister Harry och kramar mig hårt.

–      I can’t believe how good your voice were, säger Eleanor och kramar mig.

Eleanor går sedan fram till Louis och kysser honom. Louis ler som en galning. De ser så lyckliga ut tillsammans.

–      You guys were incredible! Skriker Zayn, Liam och Niall. De kramar mig alla samtidigt och jag kramar de hårt tillbaka.

Eftersom att det är en speciell dag har vi inga lektioner. Vi börjar gå mot Harrys stora bil. Harry tar armen om mig jag lutar huvudet mot hans bröst. Jag känner hur mina ben blir svaga och jag lutar mig tungt på Harry.

–      Are you alright babe?

–      Yeah, mm I’m just tired.

Jag känner mig helt utmattad. Men inte vanligt trött. På ett plågsamt sätt.

Vi kommer fram till bilen och jag sätter mig i baksätet med Liam och Zayn. Niall sitter fram med Harry, och Louis sitter med Eleanor längst bak. Jag tar försiktigt av mig min jacka när jag ser min arm. Jag har flera blåmärken. Det konstiga är att jag inte kommer ihåg hur jag fick de.

Zayn måste också sätt de för han tittar frågande på mig.

–      What happend?

–      I’m not sure. I don’t remember getting them.

–      That’s weird. Does it hurt.

–      Not the bruces. But my body hurts. I guess I’m just tired.

–      Maybe you should get some rest.

–      Yeah, I probably should.

Hur kan jag bli så här utmattad helt plötsligt? Jag kände mig jättepigg alldeles nyss och nu känner jag mig som ett vrak.

–      Were are we going? Frågar jag.

–      I was thinking we could all go to the mall and have something to eat, and maybe shop a little?

–      Sounds great, but do you think you can drop me off at my house. I’m feeling really really tired.

–      Okay, are you sure you’ll be okay?

–      Of course!

Han kör till mitt hus och går ut från bilen för att säga hej då.

–      You were great today!

–      Thank you Harry! Han kysser mig och kramar mig sedan hårt igen.

Jag slappnar av och känner hur allt försvinner. Svart.

Det är konstigt hur mycket man fortfarande känner när man tappat medvetandet. Allt är en ända röra men ändå. Det känns lite som att vara fångad i en tornado. Inte för att jag varit det, men jag kan tänka mig att det är så här det känns.

Jag kan äntligen hålla upp mina ögonlock och jag tittar mig snabbt omkring. Sjukhuset.

–      Emmy? Säger en läkare hetsigt

–      Mhmm.

–      You fainted earlier and you’ve been unconcius for about 1 hour. How are you feeling?

–      Tired.

–      Okay, well that is comletely normal. Would you like to see your friends? They have been waiting for a long time.

–      Yes!

Alla kommer ingåendes. Även Eleanor. Jag blir glad av att se henne här. Det känns bra att hon bryr sig.

–      Emmy! Utbrister Harry.

Han pussar mig på pannan och stryker bort en hårslinga från min panna.

–      How are you feeling? Frågar Niall oroligt.

–      I’m relly, really tired. Do you know what’s wrong?

–      No, the doctor said he was going to tell us as soon as possible. They’ve runned a lot of tests. Now we’re just waiting for the result. Förklarar Harry.

Jag nickar försiktigt och ser att min läkare kommer in igen.

–      I have the results here and I’m afraid I have some really bad news. We should probably call your dad for this.

–      No, it’s fine. I just want to know what’s wrong with me.

–      We relly should call your parents.

–      Just tell me. Please.

–      You have cancer. 

Personen som uppfann helger borde fan vinna nobelpris.

Jag ligger i sängen efter en lång natts sömn och tänker. Tänka är något är proffs på. Jag överanalyserar allt. Jag tänker på vilka fina människor jag har runt omkring mig. Men självklart kan jag inte låta bli att tänka på vilka fina människor jag hade runt mig. Det är typiskt mig. Att vända en otroligt glad och positiv känsla till ångest.

Men jag gråter bara i någon minut. Jag gör i alla fall framsteg. Det är dags att fokusera på det positiva. T.ex. på att jag har världens bästa pojkvän och världens bästa vänner. Och att de läker mig på något sätt. Jag kan ju inte gråta för alltid. Jag är glad. Jag är kär.

Klockan är redan 13.00. jag går långsamt upp och gör en kopp varm choklad. Vilket är ganska ironiskt med tanke på att det är 27 grader ute. Jag sms:ar Harry lite snabbt.

”Hiiii boyfriend;) X”

”Hii beautiful girl Xx”

”What are you up to? Wanna come over?”

”Nothing really. Yeah absolutely! I’ll be there in ten”

”Greeaaaaat”

 Jag tänker inte ens bry mig om att fixa mig. Mjukisbyxor, tofflor, knut och inget smink. Orkar inte. Jag gör en skål med flingor och sätter mig och twittrar samtidigt. Jag läser igenom mina omnämnanden, och ser en tweet från Harry.

”On my way to my beautiful girlfriends house. Exited @Emmy_Green95”

Han är officiellt den bästa pojkvännen någonsin.

Det plingar på dörren och jag springer ner mitt snabbaste för att öppna. Jag slänger upp dörren och kramar Harry hårt. Han pussar mig på pannan och sedan går vi upp på mitt rum. 

–      You look so beautiful Emmy.

–      Are you kidding me? I’m a mess.

–      No you’re perfect.

Vi kysser varandra och han ler sitt fina leende igen.

Resten av dagen spenderar vi inomhus. Man vill ju inte bli för varm.

Jag ligger i Harrys famn och vi tittar på film, dricker varm choklad och sjunger tillsammans. Han spelar gitarr, jag spelar piano och vi sjunger tillsammans. Jag känner mig så lycklig när jag är med Harry. Det känns som att jag lever i en drömvärld.

Klockan är sju och det är dags att äta middag.

–      Where do you want to eat? Frågar jag.

–      Subway? It’s just a couple minutes away.

–      Yeah, okay!

Vi sätter oss i Harrys bil och börjar åka. Harrys telefon ringer och han sätter på högtalare

–      Hello!

–      Hi Harry, where are you?

–      In the car with Emmy! You’re on speaker by the way.

–      Okay, hiiiii Emmy!

–      Hi Louis!

–      So where are you going?

–      Subway, to grab some food.

–      Can me and Eleanor join? She would love to meet you Emmy.

Harry tittar frågande på mig och jag nickar som svar.

–      Of course! Looking forward to meet her too!

–      Great! See you two there! Bye.

–      Bye!

När vi lägger på är vi redan framme. Harry tar min hand när vi kommer ut från bilen och vi börjar gå mot entrén där vi möter Louis och Eleanor. När de kommer närmre ser jag Eleanor tydligt och hon är så otroligt vacker. Verkligen drömutseendet. Och här står jag i freaking mjukisbyxor. Utan smink. Eleanor har en klänning, perfekt smink och fint lockat hår. Seriöst, vad är det för fel på mig.

 –      Eleanor, this is Emmy. Emmy, this is Eleanor, säger Louis.

–      Hi Emmy, so nice to meet you! Hon går fram och kramar mig, vilket känns lite onaturligt, eftersom att jag aldrig träffat henne, men hon är så trevlig. Jag kramar snällt tillbaka.

–      Nice to meet you too! I’m so sorry about how I look, I had no idea we were meeting you, I… Eleanor avbryter mig snabbt.

–      Oh, don’t be silly. You look gorgeous. I wish I looked that great without makeup. Säger hon och jag kan inte låta bli att bli lite avundsjuk på henne. Otroligt trevlig och såååå vacker.

–      You’ve got to be kidding me, you’re gorgeous.

Hon ler stort mot mig som ett sätt att tacka och Harry och Louis tittar på varandra konstigt.

–      Enough with the girl talk, you’re both gorgeous. Let’s eat! Säger Harry med glimten i ögat som vanligt.

Louis nickar och vi går in och beställer mat och sätter oss vid ett bord. Eleanor sitter mitt emot mig och Harry bredvid.

–      So, Emmy. Louis tells me you sing!

–      Yes, I do! I l really love it! It gives me an amazing feeling. Like I’m on top of the world or something.

–      That’s amazing. I bet you’re good.

–      You should come to our little show in school. Me and Louis are doing a duet together! Louis nickar.

–      Oh, Louis told me about it! I’ll definitely be there!

–      So what do you do on your spear time?

–      I’ve been doing some modelling, but I mostly just study and hang out with my friends!

–      You clearly fit as a model.

–      Aw, thank you!

Vi både ler mot varandra och Harry och Louis verkar nu prata om annat.

Jag och Eleanor pratar mycket! Mest om tjejsaker. Det är så skönt att ha någon att prata med om sådana saker. Kläder, killar. Okej, vi kan ju inte direkt prata om killar, eftersom att båda våra pojkvänner bokstavligen talat 1 centimeter ifrån oss. Det skulle vara lite väl obvious.

EN KVART FÖRE MIDNATT, BRA JULIA. Haha. 

tack så jättemycket för kommentarerna. De gör mig sååååå glad. Ni förstår inte. Och tack för tipsen, ska försöka göra nånting bra av det här. vad vet jag inte riiiiktigt än... Men ändå. Tack för att ni läser. Förresten, om berättar för era kompisar och sånt om den här novellen skulle jag bli överlycklig. Desto fler som läser, desto mer motivation. (fast ska jag säga. jag var tvungen att tvinga min syster och min bästis att läsa, haha)

Kraaaaaam

Ännu en ny dag.

Jag vaknar av min sms-signal. Det är från Harry. Jag känner hur ett stort leende växer fram och jag öppnar sms:et.

”Good morning love. X”

”Good morning gorgeous x”

Precis när jag skickar iväg det får jag ett samtal av Niall. Värst vad populär man var idag då.

–      Good morning Emmy!  Since you and Louis has the big performance coming up, it needs to be perfect. And I was thinking I could help you make it perfect! Can we meet after school at the beach? Louis is going to be there!

–      Yeah, okay! Great! Seems like you’ve taken the job as our singing coach?

–      Yes. I am now officially yours and Louis’ singing coach!

–      Well okay Mr. Horan, I’ll see you at school. Bye!

–      Bye Emmy.

Jag lägger på med ett leende. Ännu ett nytt meddelande från Harry.

”Do you want me to pick you up, beautiful?”

”I would love that! X

”Great, I’ll be there at eight”

Klockan är precis åtta när Harrys bil svänger in vid huset. Jag börjar försiktigt springa, men inser snabbt att det inte är det lättaste i ett par höga klackar. Varför tvingar jag ens på mig sådana här skor? Jag vinglar långsamt fram till bilen och sätter mig i framsätet, bredvid Harry. Han kysser mig och ler stort. Jag kan vänja mig vid det här. Absolut.

–      Oh come on! I haven’t even had the chance to say hello before you two are all over each other. Hör jag Louis säga. Jag vänder mig om och ser alla killarna. Hur kunde jag inte sett de förut?

–      I need to be able to kiss my girlfriend, right Louis?

”Girlfriend”. Mitt favorituttryck i världen just nu. Det gjorde allt så tydligt. Det var jag och Harry nu. Jag har känt att vi hör ihop ända från första dagen då vi träffades men nu var vi officiellt ett par. Jag gillade känslan av att ha en pojkvän. Men jag gillade känslan att ha Harry som pojkvän mer.

Alla killarna tittade med en konstig blick på Harry.

–      So are you two like a thing now? Frågar Zayn nyfiket.

–      We are if Emmy wants us to be!

–      Definitely.

Vi möts i en kyss ännu en gång men den blir inte långvarig eftersom att alla killarna skriker på oss.

–      Keep your eyes on the road Harry! I don’t want you two lovebirds to be the reason of my death. Säger Liam med en allvarlig men skämtsam ton.

Alla småskrattar lite och jag tittar på Harry igen. Perfektion.

Vi kommer fram till skolan och alla går in tillsammans.  Vi skiljs åt vid våra skåp och sedan rullar skoldagen på som vanligt.

Jag har matte med Zayn och vi skrattar lika mycket som vanligt. Och vi får lika många arga blickar från vår lärare som vanligt. Sedan har jag biologi med en massa okända människor. Alla onaturligt smarta. Kemin är efter det och jag börjar undra hur många här som valde rätt skola. Jag menar det här är ju ändå en ”performance” skola, och inte än jag-har-A-i-alla-ämnen-och-är-därför-bättre-än-dig-skola.

Skoldagen tar äntligen slut och jag får skjuts av Niall och Louis till stranden.  Vi lyssnar på radion i bilen och plötsligt kommer sjunger med till låtarna som spelas. Det är fint väder i London för omväxlingens skull och allt känns så otroligt härligt.

 POWER med Kanye West spelas och vi börjar alla skrika lite av glädje.

–      I LOVE this song, utbrister Niall och sedan sätter det igång.

 Louis och Niall försöker vara coola och dansar sin idé av coola rörelser. Det blir allt annat en coolt.

 Även fast jag inte har några nya tjejkompisar här i London känns det nästan som det. Jag menar Niall och Louis har definitivt sina stunder.

Jag skrattar lite för mig själv men fortsätter istället att sjunga med. Jag tror nog ändå att, med tanke på min rap, tar jag hem priset som minst cool idag.

Vi kommer fram till stranden och vi hjälps åt att bära filtar och solstolar.

–      Perfect. Säger Louis när vi hittat ett bra ställe.

–      Okay, so let’s start.

Vi börjar sjunga och det är jag som tar första tonen. Niall har tagit med sig gitarren så han spelar samtidigt vilket är till stor hjälp. På refrängen kommer Louis in och det låter faktiskt fantastiskt fint. Låten slutar och alla ler mot varandra.

–      That was AMAZING, utbrister Niall.

Alla ler och jag känner mig faktiskt stolt över det här. Ni vet den där känslan när allt bara fungerar. När allt är lätt och det rullar på.

Vi kör igenom låten många gånger och det blir bättre för varje gång. Vi lägger på lite stämmor och det låter väldigt fint. Louis röst passar liksom ihop med min.

Plötsligt kommer någon bakifrån och hoppar på oss. Det är Zayn, och Harry.

–      Hi! Do you mind if we crash the party? Frågar Zayn med sina valpögon och de slår sig ner mellan mig och Louis.

–      Hi babe. Säger Harry och kysser mig.

–      Hi gorgeous, säger jag tillbaka.

Niall börjar spela på något. Jag känner igen det men kommer inte på vad det kan vara.

–      I’m yours by Jason Mraz. Säger han nästan som att han läst mina tankar.

–      Sing along.

Alla börjar sjunga och det känns som en scen från någon film. Sådana här perfekta ögonblick händer liksom inte i verkligheten. Det låter jättebra. Killarna är verkligen talangfulla och det här är ett perfekt ögonblick. Med de perfekta personerna. 

–      Never.

Jag vaknar hastigt av att solen tränger in i mina ögon. Harry ligger bredvid mig och sover. Han åkte aldrig hem. Och jag slutade aldrig gråta.

Jag går försiktigt upp och tittar mig i spegeln. Jag har bokstavligen talat mascara i hela mitt ansikte. Jag börjar långsamt ta bort det. Det är ganska lätt, eftersom att tårarna fortfarande rinner. Det blir lite som min egna makeup-remover. Jag vet inte varför jag fortfarande gråter. Jag känner mig ju inte ledsen på samma sätt. Det har Harry sett till.

–      Emmy?

–      Yeah?

–      How are you feeling, love?

–      I’m okay. Been better, been worse.

–      At least you’re doing improvements.

–      Mhmm, säger jag och nickar lite försiktigt.

Klockan är redan sju.

 –      Harry, we need to start getting ready for school.

–      Are you sure you wanna go? I can stay home with you if you want me to.

–      I’m sure. We can’t just skip school, Harry. I’m fine.

Jag är inte riktigt okej, men det sista jag vill, är att Harry ska oroa sig. Jag mår ju bättre än jag gjorde igår i alla fall. Det är ju bra.

–      Okay then. Han går upp från sängen och möter mig i en kram.

Vi gör oss snabbt i ordning och åker till skolan.

Jag tittar mig snabbt i backspegeln. Katastrof. Ser verkligen ut som ett monster just nu. Mitt försök att ta bort mascaran under ögonen gick väl inte så jättebra. Jag tar fram min necessär och börjar sminka mig. Det blir lite bättre i alla fall.

Vi kommer fram till skolan och Harry tar sin arm runt min midja. Vi möter killarna när vi kommer fram till våra skåp.

Jag kramar om alla men när det är Louis lägger jag märke till något jag aldrig tänkt på förut. Han tar sin hand på mitt bakhuvud. Precis som Clara brukade göra. Jag snyftar till lite och mina tårar rinner igen. Som om någon sätter på en vattenkran. Av minsta lilla minne, eller påminnelse, börjar tårarna rinna igen.

–      What’s the matter Emmy? Are you okay? frågar Louis, på samma sätt som Harry frågat.

–      Nothing, I’m fine.

Harry kommer fram och kramar mig bakifrån lite försiktigt. Han viskar tyst:

–      I’m here beautiful. I will never let you go.

Jag nickar och kramar honom tillbaka.

Skolklockan ringer in och det är dags för sånglektion. Louis kommer svänger upp bakom mig.

–      Are you on your way to singing class?

–      Yes!

–      Well, that’s great! Me too.

Jag blir faktiskt glad av att höra att det är ännu en lektion där jag inte är ensam. Louis är en jättebra kompis så det här kommer bli bra.

Vi ler mot varandra och beger oss mot klassrummet.

När alla suttit sig börjar vår sångpedagog prata. 

–      We are going to start a project that will go on for about two weeks: Duets! Pair up two and two and start planning!

Jag och Louis tittar direkt på varandra.

–      Okay, so what song are we gonna do?, frågar jag.

–      I was thinking we could do Stay, by Rihanna? I think it fits our voices pretty good!

–      Perfect. I love that song!

–      Great, so let’s start pracitcing.

Vi tar fram texten och börjar långsamt öva. Det går jättebra och Louis röst är verkligen otroligt fin. Våra röster fungerar bra tillsammans och allt rullar på.

–      I’m glad I met you Emmy. You’re an amazing friend!

–      Soooo glad I met you too Louis.

–      So do you wanna come over and practice after school? Niall will be there, though.

–      Sounds great! I’ll be there!

–      Great!

Skoldagen rullar på som vanligt och jag lyckas hålla tårarna inne hela dagen. Jag känner mig lite stolt faktiskt. Även fast vi pratade om vad som händer efter döden på engelska-lektionen lyckades jag. Kanske läker jag faktiskt.

Jag går ut från skolan och tar fram min telefon. Jag letar upp Louis kontakt.

–      Hi Louis! I didn’t get the chance to ask you earlier: where do you live?

Han förklarar så detaljrikt som möjligt. Förmodligen eftersom att han vet att jag absolut inte har något lokalsinne. Jag hoppas att jag kommer klara av det här. Det kan ju inte vara så svårt.

Efter att ha svängt in vid fel väg ungefär 4 gånger hittar jag äntligen fram till huset Louis beskrev.

Jag knackar försiktigt på.

–      Hello Emmy! You made it!

–      Hi, säger jag och kramar honom.

–      Yeah, but it took a while. I had to expiriment a bit...

Jag går in i det fina huset och ser Niall sitta i soffan.

–      Hi Niall! Han ställer sig upp och ger mig en snabb kram.

–      Do you mind if Niall listens while we practice?

–      No, it’s fine!

Vi sjunger igenom låten och för varje gång blir det bättre. Niall blir nästan som vår sångpedagog, han hjälper oss med det som behöver förbättras och talar om vad vi ska ändra. Det fungerar jättebra.

Jag fastnar med blicken i fönstret och låter tankarna ta över. Det finns så mycket att tänka på, sådant som jag aldrig skulle kunna förklara med ord för någon annan. Den här gången är det bara en tår som rullar ner.

–      Are you okay Emmy? Frågar Niall.

–      I’m fine. Jag gråter bara lite, men tårar är tårar och de verkar göra alla oroliga.

–      Please tell us what you’re thinking about. Maybe we could help?

–      Haven’t Harry told you?

–      Told us what?

Så jag börjar berätta. Jag berättar allt. De har rätten att veta, jag menar, de är ju två av mina närmsta vänner.

–      I’m so sorry, Emmy. Säger Niall.

–      You don’t have to be sorry. What happens, happens. But thank you, it really means alot that you care.

–      Of course we care Emmy! You’re our friend! Our really close friend. Säger Louis.

Vi sitter kvar och bara pratar. Vi pratar länge, om allt möjligt. Det känns skönt att de vet allt om mig. Det gör det så mycket lättare. Ärlighet är det som håller oss nära och nu är vi närmre än vi någonsin varit.

   (Lyssna gärna medans du läser)

Allt har gått så snabbt att jag inte hunnit tänka. Jag har bara hängt med. Varje dag har varit ett äventyr och killarna har varit så snälla att jag glömt allt. 

Jag har ignorerat alla negativa känslor eftersom att jag känner mig klar med att gråta. Jag vill inte gråta mer. Jag vill inte behöva känna tårar rulla ner från mina kinder. Det är kopplat till sorg. Och att vara ledsen är en annan sak jag är klar med.

Men jag har varit så glad medans jag dolt allt, att det inte spelat någon roll. Tills nu.

Idag är en sådan där kväll där allt hinner ifatt mig. Alla skuldkänslor. Hur mycket jag saknar min mamma och min bästa vän. Jag kan inte springa längre. Det är nu jag behöver stanna och andas. Men jag vill inte stanna. Jag vill fortsätta springa.  Att springa gör mig glad, så varför kan jag inte fortsätta längre?

Jag ligger i min säng och tittar upp i taket. Min hjärna skadar mitt hjärta igen. Som alla gånger jag kollapsat på marken och gråtit. Jag ser en massa bilder från båda olyckorna. Hur Claras huvud sprängs i bitar och hur mamma långsamt stänger ögonen för sista gången. Det är bilderna som förstör mig. De får mig att tro, att jag kanske kunde gjort något annorlunda. Om jag inte gått med på att träffa Clara den där dagen hade hon funnits nu. Hon hade tröstat mig när jag gråter och varit glad för min skull när jag berättat om Harry.

 Jag undrar om hon kan se mig nu? Kan hon se mig därifrån hon befinner sig? Är hon lycklig? Jag hoppas det. Clara förtjänar allt bra i världen. Jag vägrar tro att hon är borta. Hon finns fortfarande i min värld. Det kommer hon alltid göra.

Tårarna som jag trodde var slut, forsar ner för mina kinder igen. Jag orkar inte vara stark längre. I alla fall inte just nu. Jag måste släppa allt. Försöka tömma alla känslor. Jag orkar inte gömma de längre. Jag skriker och gråter på samma gång. Det gör ont. Mitt hjärta. Det värker i mitt bröst.

Jag tar fram min telefon och försöker se förbi tårarna medans jag letar upp Harrys nummer. Jag behöver honom.

Jag hör telefonsignalerna bli fler och fler, och jag tittar på klockan. 03.00. Aldrig att han kommer svara. Precis när jag är på väg att lägga på svarar han.

 –      Emmy?

–      Yes, försöker jag få fram bland mina tårar.

–      What’s the matter? Are you okay?

–      No Harry, I’m not. It hurts so badly. All the feelings. They are hurting me. Jag gråter så mycket att jag inte är säker på att han hör allt.

–      I’ll be over in a few minutes. It’s going to be okay Emmy. Do you hear me? It’s going to be okay.

–      Mhmmm, piper jag fram bakom tårarna.

Vi lägger på och tårarna fortsätter spruta. Mina skrik blir högre och högre och mina tårar blir fler och fler. Jag vill bara att allt ska vara bra. Men det är det inte.

Harry slänger upp dörren till mitt rum och kastar sina armar runt mig. Han lägger sig bredvid mig och kramar mig hårt. Jag fortsätter gråta men hans närvaro gör mitt hjärta bättre. Nästan som att det läker lite när han är här med mig.

Jag skriker igen och Harry stryker sin hand över mitt hår.

–      I’m here. It’s going to be okay Emmy. I’m here.

Jag svarar inte utan kramar honom istället.

Harry håller om mig hårt.

–      Don’t let me go, Harry.

–      Never.

Jag var tvungen. Förlåt om ni tycker att det är tråkigt att läsa, men det är sånt här jag älskar att skriva! Jag behövde det här för att kunna göra novellen så känslosam och bra som möjligt! Novellen behöver känslor för att kunna bli bara och för att bli enkel att jobba vidare på! 

Att läsa era kommentarer gör mig så sjukt glad. Ni förstår inte hur glad man kan bli av en mening. Tack fina männsikor.

Kraaaaamar :)

Idag är det första skoldagen på terminen. Jag är väldigt nervös, men det ska bli sjukt kul! Att få ägna skoltiden åt att göra det jag verkligen älskar kommer bli så kul! Plus att jag kommer träffa Harry, Liam, Niall, Louis och Zayn varje dag. Wiiii.

Min mobil börjar ringa och jag ser att det är Harry. Jag kastar mig mot den och skyndar mig att svara.

 –      Hi Harry!

–      Hi gorgeous girl!

–      Exited for school? Frågar Harry.

–      Yeah, actually I am! Are you?

–      Since I get to see you, I’m super exited!

–      Looking forward to seeing you as well, Styles.

–      Do you want me to pick you up?

–      Yeah, sure! If you want to, that would be great!

–      Of course I want to! I’ll pick you up at nine?

–      Perfect. Bye!

–      Bye beautiful!

Jag gör mig iordning och sätter på mig en aprikosfärgad stickad tröja, ett par shorts och en klocka. Det får duga. Jag anstränger mig lite extra med håret idag. Jag försöker fixa perfekta lockar, i mitt annars ganska platta hår, man kan väl säga att det blir sådär.

När jag precis har ätit, svänger Harrys bil in och han tutar. Jag slänger på mig mina galaxy-mönstrade vans och springer ut till bilen.

Jag öppnar bildörren och hoppar in. 

–      Hello beautiful

–      Hi, säger jag och får en kyss.

–      Your hair looks really pretty!

–      Thank you!

Jag antar att det var värt allt besvär med locktången. Jag fattar inte att han märkte det.

Vi småpratar lite om allt möjligt medans vi rullar in på skolans parkering.

Harry går ut från bilen och går till min sida för att öppna dörren åt mig.

–      Thank you so much, Harry!

–      You’re welcome babe.

Vi flätar ihop våra händer och går in i skolan tillsammans. Den är verkligen stor. Jag har bara varit här en gång, och jag känner på mig att jag kommer vara vilse här många gånger. Det visar sig att våra skåp är ganska nära varandra. Vi båda tittar på varandra och ler när vi hittar skåpen.

 Helt plötsligt hoppar någon upp på min rygg bakifrån. Jag ser Liam i ögonvrån. Han är verkligen tung och jag sätter mig på golvet. Okej, jag faller ihop på golvet.

 –      Why Liam, why? Frågar jag samtidigt som vi båda skrattar.

–      It’s your turn to carry me, Emmy.

Vi båda skrattar och Harry kollar på oss som att vi är freaks. Vilket vi förmodligen är också.

Niall hjälper mig att komma upp från marken.

–      Thank you Niall, säger jag och han ger mig en kram.

Zayn och Louis kramar mig också och vi börjar gå mot aulan tillsammans.

Rektorn håller ett långt tal om hur kul det är att vi är här, och blablabla. Hon går också igenom skolans regler och hur allt kommer gå till. Jag lyssnar inte så noga. Jag sitter mest och tittar på Harry. Hur kan man tycka om någon så mycket på så här kort tid? Jag förstår det fortfarande inte. Men en sak jag vet är att jag tycker om Harry på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Det är allt jag behöver veta.

När hon pratat färdigt är det dags för vår första lektion. Jag har matte, yay.

–      I have maths now. Great

–      Me too, säger Zayn.

–      Why do I have a feeling that maths is going to be so much more fun now? Säger jag skämtsamt.

–      Because you’re with me now, säger Zayn skämtsamt. Han böjer sin arm och visar en gest att jag ska kroka fast min arm.

–      Bye, non-maths people. It’s time to go calculate, säger Zayn till de andra.

–      Bye, weirdoes, svarar Louis.

Vi vänder oss mot det som vi tror är det rätta hållet till matematiksalen och går i armkrok hela vägen.

Det visar sig att vi, till min förvåning hittat rätt.

Vi sätter oss bredvid varandra och lektionen börjar.

Det är inte så hemskt som jag trodde, matten alltså. Eftersom att jag och Zayn jobbar tillsammans blir allt mycket roligare.

Klockan ringer ut och vi tar våra nya böcker och går mot skåpen.

Vi går härifrån på samma sätt som vi kommit hit, i armkrok.

Jag ställer mig vid mitt skåp och stoppar tillbaka mina böcker, när jag känner Harry krama mig bakifrån. Han vänder mig om och kysser mig. Jag får genast en ny energikick och känner mig överlycklig.

–      Hi, love, säger han och ler.

–      Hi, gorgeous.

–      So how did it go?

–      It was actually okay! Zayn made it so much more fun!

–      Good! I’ll see you later then?

–      Yes!

Han släpper min hand och pussar mig snabbt på pannan.

Eftersom att det är en mycket kortare skoldag än vanligt har jag bara två lektioner kvar.

Nu känner jag inte bara glädje, jag känner hopp. Det finns så mycket möjligheter och jag är redo. Redo för världen.

Heeej! Tänkte att ni skulle få en del innan jag åker iväg imorrn! Jag hoppas att jag kan uppdaterera och hinna skriva nytt men jag kanske inte har den möjligheten... Jag ska försöka skriva en del nu som jag kan tidställa! Jag kommer göra mitt bästa för att hålla en bra uppdatering, iallafall!

Kramaaaaar :)