Never Let You Go

Personen som uppfann helger borde fan vinna nobelpris.

Jag ligger i sängen efter en lång natts sömn och tänker. Tänka är något är proffs på. Jag överanalyserar allt. Jag tänker på vilka fina människor jag har runt omkring mig. Men självklart kan jag inte låta bli att tänka på vilka fina människor jag hade runt mig. Det är typiskt mig. Att vända en otroligt glad och positiv känsla till ångest.

Men jag gråter bara i någon minut. Jag gör i alla fall framsteg. Det är dags att fokusera på det positiva. T.ex. på att jag har världens bästa pojkvän och världens bästa vänner. Och att de läker mig på något sätt. Jag kan ju inte gråta för alltid. Jag är glad. Jag är kär.

Klockan är redan 13.00. jag går långsamt upp och gör en kopp varm choklad. Vilket är ganska ironiskt med tanke på att det är 27 grader ute. Jag sms:ar Harry lite snabbt.

”Hiiii boyfriend;) X”

”Hii beautiful girl Xx”

”What are you up to? Wanna come over?”

”Nothing really. Yeah absolutely! I’ll be there in ten”

”Greeaaaaat”

 Jag tänker inte ens bry mig om att fixa mig. Mjukisbyxor, tofflor, knut och inget smink. Orkar inte. Jag gör en skål med flingor och sätter mig och twittrar samtidigt. Jag läser igenom mina omnämnanden, och ser en tweet från Harry.

”On my way to my beautiful girlfriends house. Exited @Emmy_Green95”

Han är officiellt den bästa pojkvännen någonsin.

Det plingar på dörren och jag springer ner mitt snabbaste för att öppna. Jag slänger upp dörren och kramar Harry hårt. Han pussar mig på pannan och sedan går vi upp på mitt rum. 

–      You look so beautiful Emmy.

–      Are you kidding me? I’m a mess.

–      No you’re perfect.

Vi kysser varandra och han ler sitt fina leende igen.

Resten av dagen spenderar vi inomhus. Man vill ju inte bli för varm.

Jag ligger i Harrys famn och vi tittar på film, dricker varm choklad och sjunger tillsammans. Han spelar gitarr, jag spelar piano och vi sjunger tillsammans. Jag känner mig så lycklig när jag är med Harry. Det känns som att jag lever i en drömvärld.

Klockan är sju och det är dags att äta middag.

–      Where do you want to eat? Frågar jag.

–      Subway? It’s just a couple minutes away.

–      Yeah, okay!

Vi sätter oss i Harrys bil och börjar åka. Harrys telefon ringer och han sätter på högtalare

–      Hello!

–      Hi Harry, where are you?

–      In the car with Emmy! You’re on speaker by the way.

–      Okay, hiiiii Emmy!

–      Hi Louis!

–      So where are you going?

–      Subway, to grab some food.

–      Can me and Eleanor join? She would love to meet you Emmy.

Harry tittar frågande på mig och jag nickar som svar.

–      Of course! Looking forward to meet her too!

–      Great! See you two there! Bye.

–      Bye!

När vi lägger på är vi redan framme. Harry tar min hand när vi kommer ut från bilen och vi börjar gå mot entrén där vi möter Louis och Eleanor. När de kommer närmre ser jag Eleanor tydligt och hon är så otroligt vacker. Verkligen drömutseendet. Och här står jag i freaking mjukisbyxor. Utan smink. Eleanor har en klänning, perfekt smink och fint lockat hår. Seriöst, vad är det för fel på mig.

 –      Eleanor, this is Emmy. Emmy, this is Eleanor, säger Louis.

–      Hi Emmy, so nice to meet you! Hon går fram och kramar mig, vilket känns lite onaturligt, eftersom att jag aldrig träffat henne, men hon är så trevlig. Jag kramar snällt tillbaka.

–      Nice to meet you too! I’m so sorry about how I look, I had no idea we were meeting you, I… Eleanor avbryter mig snabbt.

–      Oh, don’t be silly. You look gorgeous. I wish I looked that great without makeup. Säger hon och jag kan inte låta bli att bli lite avundsjuk på henne. Otroligt trevlig och såååå vacker.

–      You’ve got to be kidding me, you’re gorgeous.

Hon ler stort mot mig som ett sätt att tacka och Harry och Louis tittar på varandra konstigt.

–      Enough with the girl talk, you’re both gorgeous. Let’s eat! Säger Harry med glimten i ögat som vanligt.

Louis nickar och vi går in och beställer mat och sätter oss vid ett bord. Eleanor sitter mitt emot mig och Harry bredvid.

–      So, Emmy. Louis tells me you sing!

–      Yes, I do! I l really love it! It gives me an amazing feeling. Like I’m on top of the world or something.

–      That’s amazing. I bet you’re good.

–      You should come to our little show in school. Me and Louis are doing a duet together! Louis nickar.

–      Oh, Louis told me about it! I’ll definitely be there!

–      So what do you do on your spear time?

–      I’ve been doing some modelling, but I mostly just study and hang out with my friends!

–      You clearly fit as a model.

–      Aw, thank you!

Vi både ler mot varandra och Harry och Louis verkar nu prata om annat.

Jag och Eleanor pratar mycket! Mest om tjejsaker. Det är så skönt att ha någon att prata med om sådana saker. Kläder, killar. Okej, vi kan ju inte direkt prata om killar, eftersom att båda våra pojkvänner bokstavligen talat 1 centimeter ifrån oss. Det skulle vara lite väl obvious.

EN KVART FÖRE MIDNATT, BRA JULIA. Haha. 

tack så jättemycket för kommentarerna. De gör mig sååååå glad. Ni förstår inte. Och tack för tipsen, ska försöka göra nånting bra av det här. vad vet jag inte riiiiktigt än... Men ändå. Tack för att ni läser. Förresten, om berättar för era kompisar och sånt om den här novellen skulle jag bli överlycklig. Desto fler som läser, desto mer motivation. (fast ska jag säga. jag var tvungen att tvinga min syster och min bästis att läsa, haha)

Kraaaaaam

Ännu en ny dag.

Jag vaknar av min sms-signal. Det är från Harry. Jag känner hur ett stort leende växer fram och jag öppnar sms:et.

”Good morning love. X”

”Good morning gorgeous x”

Precis när jag skickar iväg det får jag ett samtal av Niall. Värst vad populär man var idag då.

–      Good morning Emmy!  Since you and Louis has the big performance coming up, it needs to be perfect. And I was thinking I could help you make it perfect! Can we meet after school at the beach? Louis is going to be there!

–      Yeah, okay! Great! Seems like you’ve taken the job as our singing coach?

–      Yes. I am now officially yours and Louis’ singing coach!

–      Well okay Mr. Horan, I’ll see you at school. Bye!

–      Bye Emmy.

Jag lägger på med ett leende. Ännu ett nytt meddelande från Harry.

”Do you want me to pick you up, beautiful?”

”I would love that! X

”Great, I’ll be there at eight”

Klockan är precis åtta när Harrys bil svänger in vid huset. Jag börjar försiktigt springa, men inser snabbt att det inte är det lättaste i ett par höga klackar. Varför tvingar jag ens på mig sådana här skor? Jag vinglar långsamt fram till bilen och sätter mig i framsätet, bredvid Harry. Han kysser mig och ler stort. Jag kan vänja mig vid det här. Absolut.

–      Oh come on! I haven’t even had the chance to say hello before you two are all over each other. Hör jag Louis säga. Jag vänder mig om och ser alla killarna. Hur kunde jag inte sett de förut?

–      I need to be able to kiss my girlfriend, right Louis?

”Girlfriend”. Mitt favorituttryck i världen just nu. Det gjorde allt så tydligt. Det var jag och Harry nu. Jag har känt att vi hör ihop ända från första dagen då vi träffades men nu var vi officiellt ett par. Jag gillade känslan av att ha en pojkvän. Men jag gillade känslan att ha Harry som pojkvän mer.

Alla killarna tittade med en konstig blick på Harry.

–      So are you two like a thing now? Frågar Zayn nyfiket.

–      We are if Emmy wants us to be!

–      Definitely.

Vi möts i en kyss ännu en gång men den blir inte långvarig eftersom att alla killarna skriker på oss.

–      Keep your eyes on the road Harry! I don’t want you two lovebirds to be the reason of my death. Säger Liam med en allvarlig men skämtsam ton.

Alla småskrattar lite och jag tittar på Harry igen. Perfektion.

Vi kommer fram till skolan och alla går in tillsammans.  Vi skiljs åt vid våra skåp och sedan rullar skoldagen på som vanligt.

Jag har matte med Zayn och vi skrattar lika mycket som vanligt. Och vi får lika många arga blickar från vår lärare som vanligt. Sedan har jag biologi med en massa okända människor. Alla onaturligt smarta. Kemin är efter det och jag börjar undra hur många här som valde rätt skola. Jag menar det här är ju ändå en ”performance” skola, och inte än jag-har-A-i-alla-ämnen-och-är-därför-bättre-än-dig-skola.

Skoldagen tar äntligen slut och jag får skjuts av Niall och Louis till stranden.  Vi lyssnar på radion i bilen och plötsligt kommer sjunger med till låtarna som spelas. Det är fint väder i London för omväxlingens skull och allt känns så otroligt härligt.

 POWER med Kanye West spelas och vi börjar alla skrika lite av glädje.

–      I LOVE this song, utbrister Niall och sedan sätter det igång.

 Louis och Niall försöker vara coola och dansar sin idé av coola rörelser. Det blir allt annat en coolt.

 Även fast jag inte har några nya tjejkompisar här i London känns det nästan som det. Jag menar Niall och Louis har definitivt sina stunder.

Jag skrattar lite för mig själv men fortsätter istället att sjunga med. Jag tror nog ändå att, med tanke på min rap, tar jag hem priset som minst cool idag.

Vi kommer fram till stranden och vi hjälps åt att bära filtar och solstolar.

–      Perfect. Säger Louis när vi hittat ett bra ställe.

–      Okay, so let’s start.

Vi börjar sjunga och det är jag som tar första tonen. Niall har tagit med sig gitarren så han spelar samtidigt vilket är till stor hjälp. På refrängen kommer Louis in och det låter faktiskt fantastiskt fint. Låten slutar och alla ler mot varandra.

–      That was AMAZING, utbrister Niall.

Alla ler och jag känner mig faktiskt stolt över det här. Ni vet den där känslan när allt bara fungerar. När allt är lätt och det rullar på.

Vi kör igenom låten många gånger och det blir bättre för varje gång. Vi lägger på lite stämmor och det låter väldigt fint. Louis röst passar liksom ihop med min.

Plötsligt kommer någon bakifrån och hoppar på oss. Det är Zayn, och Harry.

–      Hi! Do you mind if we crash the party? Frågar Zayn med sina valpögon och de slår sig ner mellan mig och Louis.

–      Hi babe. Säger Harry och kysser mig.

–      Hi gorgeous, säger jag tillbaka.

Niall börjar spela på något. Jag känner igen det men kommer inte på vad det kan vara.

–      I’m yours by Jason Mraz. Säger han nästan som att han läst mina tankar.

–      Sing along.

Alla börjar sjunga och det känns som en scen från någon film. Sådana här perfekta ögonblick händer liksom inte i verkligheten. Det låter jättebra. Killarna är verkligen talangfulla och det här är ett perfekt ögonblick. Med de perfekta personerna. 

–      Never.

Jag vaknar hastigt av att solen tränger in i mina ögon. Harry ligger bredvid mig och sover. Han åkte aldrig hem. Och jag slutade aldrig gråta.

Jag går försiktigt upp och tittar mig i spegeln. Jag har bokstavligen talat mascara i hela mitt ansikte. Jag börjar långsamt ta bort det. Det är ganska lätt, eftersom att tårarna fortfarande rinner. Det blir lite som min egna makeup-remover. Jag vet inte varför jag fortfarande gråter. Jag känner mig ju inte ledsen på samma sätt. Det har Harry sett till.

–      Emmy?

–      Yeah?

–      How are you feeling, love?

–      I’m okay. Been better, been worse.

–      At least you’re doing improvements.

–      Mhmm, säger jag och nickar lite försiktigt.

Klockan är redan sju.

 –      Harry, we need to start getting ready for school.

–      Are you sure you wanna go? I can stay home with you if you want me to.

–      I’m sure. We can’t just skip school, Harry. I’m fine.

Jag är inte riktigt okej, men det sista jag vill, är att Harry ska oroa sig. Jag mår ju bättre än jag gjorde igår i alla fall. Det är ju bra.

–      Okay then. Han går upp från sängen och möter mig i en kram.

Vi gör oss snabbt i ordning och åker till skolan.

Jag tittar mig snabbt i backspegeln. Katastrof. Ser verkligen ut som ett monster just nu. Mitt försök att ta bort mascaran under ögonen gick väl inte så jättebra. Jag tar fram min necessär och börjar sminka mig. Det blir lite bättre i alla fall.

Vi kommer fram till skolan och Harry tar sin arm runt min midja. Vi möter killarna när vi kommer fram till våra skåp.

Jag kramar om alla men när det är Louis lägger jag märke till något jag aldrig tänkt på förut. Han tar sin hand på mitt bakhuvud. Precis som Clara brukade göra. Jag snyftar till lite och mina tårar rinner igen. Som om någon sätter på en vattenkran. Av minsta lilla minne, eller påminnelse, börjar tårarna rinna igen.

–      What’s the matter Emmy? Are you okay? frågar Louis, på samma sätt som Harry frågat.

–      Nothing, I’m fine.

Harry kommer fram och kramar mig bakifrån lite försiktigt. Han viskar tyst:

–      I’m here beautiful. I will never let you go.

Jag nickar och kramar honom tillbaka.

Skolklockan ringer in och det är dags för sånglektion. Louis kommer svänger upp bakom mig.

–      Are you on your way to singing class?

–      Yes!

–      Well, that’s great! Me too.

Jag blir faktiskt glad av att höra att det är ännu en lektion där jag inte är ensam. Louis är en jättebra kompis så det här kommer bli bra.

Vi ler mot varandra och beger oss mot klassrummet.

När alla suttit sig börjar vår sångpedagog prata. 

–      We are going to start a project that will go on for about two weeks: Duets! Pair up two and two and start planning!

Jag och Louis tittar direkt på varandra.

–      Okay, so what song are we gonna do?, frågar jag.

–      I was thinking we could do Stay, by Rihanna? I think it fits our voices pretty good!

–      Perfect. I love that song!

–      Great, so let’s start pracitcing.

Vi tar fram texten och börjar långsamt öva. Det går jättebra och Louis röst är verkligen otroligt fin. Våra röster fungerar bra tillsammans och allt rullar på.

–      I’m glad I met you Emmy. You’re an amazing friend!

–      Soooo glad I met you too Louis.

–      So do you wanna come over and practice after school? Niall will be there, though.

–      Sounds great! I’ll be there!

–      Great!

Skoldagen rullar på som vanligt och jag lyckas hålla tårarna inne hela dagen. Jag känner mig lite stolt faktiskt. Även fast vi pratade om vad som händer efter döden på engelska-lektionen lyckades jag. Kanske läker jag faktiskt.

Jag går ut från skolan och tar fram min telefon. Jag letar upp Louis kontakt.

–      Hi Louis! I didn’t get the chance to ask you earlier: where do you live?

Han förklarar så detaljrikt som möjligt. Förmodligen eftersom att han vet att jag absolut inte har något lokalsinne. Jag hoppas att jag kommer klara av det här. Det kan ju inte vara så svårt.

Efter att ha svängt in vid fel väg ungefär 4 gånger hittar jag äntligen fram till huset Louis beskrev.

Jag knackar försiktigt på.

–      Hello Emmy! You made it!

–      Hi, säger jag och kramar honom.

–      Yeah, but it took a while. I had to expiriment a bit...

Jag går in i det fina huset och ser Niall sitta i soffan.

–      Hi Niall! Han ställer sig upp och ger mig en snabb kram.

–      Do you mind if Niall listens while we practice?

–      No, it’s fine!

Vi sjunger igenom låten och för varje gång blir det bättre. Niall blir nästan som vår sångpedagog, han hjälper oss med det som behöver förbättras och talar om vad vi ska ändra. Det fungerar jättebra.

Jag fastnar med blicken i fönstret och låter tankarna ta över. Det finns så mycket att tänka på, sådant som jag aldrig skulle kunna förklara med ord för någon annan. Den här gången är det bara en tår som rullar ner.

–      Are you okay Emmy? Frågar Niall.

–      I’m fine. Jag gråter bara lite, men tårar är tårar och de verkar göra alla oroliga.

–      Please tell us what you’re thinking about. Maybe we could help?

–      Haven’t Harry told you?

–      Told us what?

Så jag börjar berätta. Jag berättar allt. De har rätten att veta, jag menar, de är ju två av mina närmsta vänner.

–      I’m so sorry, Emmy. Säger Niall.

–      You don’t have to be sorry. What happens, happens. But thank you, it really means alot that you care.

–      Of course we care Emmy! You’re our friend! Our really close friend. Säger Louis.

Vi sitter kvar och bara pratar. Vi pratar länge, om allt möjligt. Det känns skönt att de vet allt om mig. Det gör det så mycket lättare. Ärlighet är det som håller oss nära och nu är vi närmre än vi någonsin varit.

   (Lyssna gärna medans du läser)

Allt har gått så snabbt att jag inte hunnit tänka. Jag har bara hängt med. Varje dag har varit ett äventyr och killarna har varit så snälla att jag glömt allt. 

Jag har ignorerat alla negativa känslor eftersom att jag känner mig klar med att gråta. Jag vill inte gråta mer. Jag vill inte behöva känna tårar rulla ner från mina kinder. Det är kopplat till sorg. Och att vara ledsen är en annan sak jag är klar med.

Men jag har varit så glad medans jag dolt allt, att det inte spelat någon roll. Tills nu.

Idag är en sådan där kväll där allt hinner ifatt mig. Alla skuldkänslor. Hur mycket jag saknar min mamma och min bästa vän. Jag kan inte springa längre. Det är nu jag behöver stanna och andas. Men jag vill inte stanna. Jag vill fortsätta springa.  Att springa gör mig glad, så varför kan jag inte fortsätta längre?

Jag ligger i min säng och tittar upp i taket. Min hjärna skadar mitt hjärta igen. Som alla gånger jag kollapsat på marken och gråtit. Jag ser en massa bilder från båda olyckorna. Hur Claras huvud sprängs i bitar och hur mamma långsamt stänger ögonen för sista gången. Det är bilderna som förstör mig. De får mig att tro, att jag kanske kunde gjort något annorlunda. Om jag inte gått med på att träffa Clara den där dagen hade hon funnits nu. Hon hade tröstat mig när jag gråter och varit glad för min skull när jag berättat om Harry.

 Jag undrar om hon kan se mig nu? Kan hon se mig därifrån hon befinner sig? Är hon lycklig? Jag hoppas det. Clara förtjänar allt bra i världen. Jag vägrar tro att hon är borta. Hon finns fortfarande i min värld. Det kommer hon alltid göra.

Tårarna som jag trodde var slut, forsar ner för mina kinder igen. Jag orkar inte vara stark längre. I alla fall inte just nu. Jag måste släppa allt. Försöka tömma alla känslor. Jag orkar inte gömma de längre. Jag skriker och gråter på samma gång. Det gör ont. Mitt hjärta. Det värker i mitt bröst.

Jag tar fram min telefon och försöker se förbi tårarna medans jag letar upp Harrys nummer. Jag behöver honom.

Jag hör telefonsignalerna bli fler och fler, och jag tittar på klockan. 03.00. Aldrig att han kommer svara. Precis när jag är på väg att lägga på svarar han.

 –      Emmy?

–      Yes, försöker jag få fram bland mina tårar.

–      What’s the matter? Are you okay?

–      No Harry, I’m not. It hurts so badly. All the feelings. They are hurting me. Jag gråter så mycket att jag inte är säker på att han hör allt.

–      I’ll be over in a few minutes. It’s going to be okay Emmy. Do you hear me? It’s going to be okay.

–      Mhmmm, piper jag fram bakom tårarna.

Vi lägger på och tårarna fortsätter spruta. Mina skrik blir högre och högre och mina tårar blir fler och fler. Jag vill bara att allt ska vara bra. Men det är det inte.

Harry slänger upp dörren till mitt rum och kastar sina armar runt mig. Han lägger sig bredvid mig och kramar mig hårt. Jag fortsätter gråta men hans närvaro gör mitt hjärta bättre. Nästan som att det läker lite när han är här med mig.

Jag skriker igen och Harry stryker sin hand över mitt hår.

–      I’m here. It’s going to be okay Emmy. I’m here.

Jag svarar inte utan kramar honom istället.

Harry håller om mig hårt.

–      Don’t let me go, Harry.

–      Never.

Jag var tvungen. Förlåt om ni tycker att det är tråkigt att läsa, men det är sånt här jag älskar att skriva! Jag behövde det här för att kunna göra novellen så känslosam och bra som möjligt! Novellen behöver känslor för att kunna bli bara och för att bli enkel att jobba vidare på! 

Att läsa era kommentarer gör mig så sjukt glad. Ni förstår inte hur glad man kan bli av en mening. Tack fina männsikor.

Kraaaaamar :)

Idag är det första skoldagen på terminen. Jag är väldigt nervös, men det ska bli sjukt kul! Att få ägna skoltiden åt att göra det jag verkligen älskar kommer bli så kul! Plus att jag kommer träffa Harry, Liam, Niall, Louis och Zayn varje dag. Wiiii.

Min mobil börjar ringa och jag ser att det är Harry. Jag kastar mig mot den och skyndar mig att svara.

 –      Hi Harry!

–      Hi gorgeous girl!

–      Exited for school? Frågar Harry.

–      Yeah, actually I am! Are you?

–      Since I get to see you, I’m super exited!

–      Looking forward to seeing you as well, Styles.

–      Do you want me to pick you up?

–      Yeah, sure! If you want to, that would be great!

–      Of course I want to! I’ll pick you up at nine?

–      Perfect. Bye!

–      Bye beautiful!

Jag gör mig iordning och sätter på mig en aprikosfärgad stickad tröja, ett par shorts och en klocka. Det får duga. Jag anstränger mig lite extra med håret idag. Jag försöker fixa perfekta lockar, i mitt annars ganska platta hår, man kan väl säga att det blir sådär.

När jag precis har ätit, svänger Harrys bil in och han tutar. Jag slänger på mig mina galaxy-mönstrade vans och springer ut till bilen.

Jag öppnar bildörren och hoppar in. 

–      Hello beautiful

–      Hi, säger jag och får en kyss.

–      Your hair looks really pretty!

–      Thank you!

Jag antar att det var värt allt besvär med locktången. Jag fattar inte att han märkte det.

Vi småpratar lite om allt möjligt medans vi rullar in på skolans parkering.

Harry går ut från bilen och går till min sida för att öppna dörren åt mig.

–      Thank you so much, Harry!

–      You’re welcome babe.

Vi flätar ihop våra händer och går in i skolan tillsammans. Den är verkligen stor. Jag har bara varit här en gång, och jag känner på mig att jag kommer vara vilse här många gånger. Det visar sig att våra skåp är ganska nära varandra. Vi båda tittar på varandra och ler när vi hittar skåpen.

 Helt plötsligt hoppar någon upp på min rygg bakifrån. Jag ser Liam i ögonvrån. Han är verkligen tung och jag sätter mig på golvet. Okej, jag faller ihop på golvet.

 –      Why Liam, why? Frågar jag samtidigt som vi båda skrattar.

–      It’s your turn to carry me, Emmy.

Vi båda skrattar och Harry kollar på oss som att vi är freaks. Vilket vi förmodligen är också.

Niall hjälper mig att komma upp från marken.

–      Thank you Niall, säger jag och han ger mig en kram.

Zayn och Louis kramar mig också och vi börjar gå mot aulan tillsammans.

Rektorn håller ett långt tal om hur kul det är att vi är här, och blablabla. Hon går också igenom skolans regler och hur allt kommer gå till. Jag lyssnar inte så noga. Jag sitter mest och tittar på Harry. Hur kan man tycka om någon så mycket på så här kort tid? Jag förstår det fortfarande inte. Men en sak jag vet är att jag tycker om Harry på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Det är allt jag behöver veta.

När hon pratat färdigt är det dags för vår första lektion. Jag har matte, yay.

–      I have maths now. Great

–      Me too, säger Zayn.

–      Why do I have a feeling that maths is going to be so much more fun now? Säger jag skämtsamt.

–      Because you’re with me now, säger Zayn skämtsamt. Han böjer sin arm och visar en gest att jag ska kroka fast min arm.

–      Bye, non-maths people. It’s time to go calculate, säger Zayn till de andra.

–      Bye, weirdoes, svarar Louis.

Vi vänder oss mot det som vi tror är det rätta hållet till matematiksalen och går i armkrok hela vägen.

Det visar sig att vi, till min förvåning hittat rätt.

Vi sätter oss bredvid varandra och lektionen börjar.

Det är inte så hemskt som jag trodde, matten alltså. Eftersom att jag och Zayn jobbar tillsammans blir allt mycket roligare.

Klockan ringer ut och vi tar våra nya böcker och går mot skåpen.

Vi går härifrån på samma sätt som vi kommit hit, i armkrok.

Jag ställer mig vid mitt skåp och stoppar tillbaka mina böcker, när jag känner Harry krama mig bakifrån. Han vänder mig om och kysser mig. Jag får genast en ny energikick och känner mig överlycklig.

–      Hi, love, säger han och ler.

–      Hi, gorgeous.

–      So how did it go?

–      It was actually okay! Zayn made it so much more fun!

–      Good! I’ll see you later then?

–      Yes!

Han släpper min hand och pussar mig snabbt på pannan.

Eftersom att det är en mycket kortare skoldag än vanligt har jag bara två lektioner kvar.

Nu känner jag inte bara glädje, jag känner hopp. Det finns så mycket möjligheter och jag är redo. Redo för världen.

Heeej! Tänkte att ni skulle få en del innan jag åker iväg imorrn! Jag hoppas att jag kan uppdaterera och hinna skriva nytt men jag kanske inte har den möjligheten... Jag ska försöka skriva en del nu som jag kan tidställa! Jag kommer göra mitt bästa för att hålla en bra uppdatering, iallafall!

Kramaaaaar :)

Gårdagen var helt fantastisk och jag har fortfarande kvar känslan. Med Harry är allt underbart. Det är ren fakta.

Min mobil plingar till.

 ”Good morning pretty girl”. Jag ser att Harry har skrivit det och jag lyser upp.

”Good morning gorgeous boy”, svarar jag.

”Want to join me and the boys for a day at the beach down at the pier? I would love it if you came! X”

”I’ll be there! What time? X”

”Great! One o’clock!”

”See you Harry. X”

”See you babe. Xx”

Det är sista helgen innan skolan börjar och att spendera dagen med mina favoritpersoner kommer bli perfekt.

Jag packar med mig allt man kan tänkas behöva och fixar mig som vanligt. Sedan sätter jag mig som vanligt vid datorn och loggar in på twitter.

”Looking forward to a long beach day with my favourite people”

Jag äter lite (okej, mycket) mat innan det är dags att åka iväg.

–      Pappa, kan du skjutsa mig till stranden vid piren?

–      Okej, vad ska du göra där då?

–      Träffa killarna, och bada antar jag.

–      Med ”killarna” antar jag att du menar Harry och hans kompisar?

–      Jaaa!

–      Okej, då åker vi!”

Pappa skjutsar mig så långt det går.

–      Var försiktig och ring mig om jag ska hämta dig!

–      Ja, då!

–      Hälsa alla från mig!

–      Okej, puss.

Liam kommer precis efter mig och jag väntar in honom. Han kommer springandes mot mig och vi kramas länge.

 –      Hello girl best friend!

–      Well, hello boy best friend!

–      The last person who gets to the beach loses. Deal?

–      Deal

Vi börjar springa och det är väldigt lika, tills Liam tar upp mig på sin axel, och springer vidare mot stranden.  Precis när vi kommer till mållinjen släpper han ner mig. Men på fel sida om linjen. Självklart.

–      I win! utbrister Liam

–      We both know that was cheating! Säger jag bestämt men jag skrattar fortfarande.

–      Well, what can I say. You’re too fast for me Emmy.

–      Okay, but give me a hand before I lift you up.

Han hjälper mig upp men slänger upp mig på sin rygg istället. Och den här killen som sägs vara 19. Moget.

Vi går en bit på stranden (han går) innan vi ser de andra killarna. Mins ögon dras direkt till Harry. Han är så perfekt.

Vinkandes, börjar de gå mot oss.

–      We have arrived! Utbrister Liam med en tillgjord mörk röst.

–      The princess and her horse, säger han med samma röst.

–      The princess is looking beautiful as always. But the horse… Hmmm, I’m not really sure.

–      Joke on Harry, säger Liam med en irriterad röst. Men han kan inte riktigt gömma sitt flin.

Harry tar min hand och jag hoppar ner från Liam. Han kramar mig länge och kysser mig sedan på munnen. Vi båda ler och flätar ihop våra händer.

–      I take that as the date was successful? Säger Zayn och ler stort.

–      It really was! Säger jag.

Alla ler och stämningen är väldigt skämtsam. Det är inte i många situationer de här killarna är seriösa. Men skämtsamt är bra. Det är exakt vad jag behöver. Något enkelt, utan komplikationer.

Vi går mot solstolarna och filtarna, där killarna har sina saker och lägger oss och solar. Harry lägger sig på filten och jag lägger mig bredvid.

–      Come here, säger han och omfamnar mig med sin ena arm.

Jag ligger på hans bröst och han ger mig en av hörlurarna. The A Team spelas och jag börjar le som en galning. Harry ser det och ler tillbaka. Vi ligger där länge och det är skönt att inte göra så mycket. Att vara nära honom räcker gott och väl för mig.

Helt plötsligt häller Zayn en stor hink vatten på oss.

–      Oh, come on. I thought we’ve already been through that, säger jag med tanke på att Harry hällde vatten på mig och Louis förra gången alla var tillsammans såhär.

Alla skrattar och Zayn bär upp mig och slänger i mig i havet.  Nu är det bara Liam som inte är blöt. Jag springer upp till honom på stranden och sätter mina blöta, kalla händer på hans rygg.

–      Oh, you did no just do that.

–      I believe I did.

Harry kommer springandes och vi hjälps åt att bära upp Liam. Vi slänger i honom också och nu är alla i vattnet och badar. Alla skrattar och skvätter vatten på varandra.

Jag är så glad. Allt som hänt innan; med Clara och mamma känns lättare nu. Självklart går jag på ett eller annat sätt runt med en sorg i hjärtat, men Harry och alla de andra killarna har hjälpt mig igenom det. Det gör inte alls lika ont längre.

Vi spenderar dagen på samma sätt ända tills solnedgången: jag och Harry nära varandra och mycket bus och skratt. Jag inser hur mycket de betyder för mig. 

Jag har Harry och jag har mina fem bästa kompisar. Det är allt jag behöver.

Det har blivit lite av en tradition det här, att lägga upp en del precis innan midnatt, haha! Hoppas att ni tycker om delen!

Kommentera och sprid gäääärna

Kraaaamar!

–      Thank you for coming with me Liam!

–      A pleasure, Emmy!

Vi kramas länge och han öppnar dörren till taxin åt mig. Vi vinkar hejdå och jag börjar åka hemåt. Ikväll är det dags. Dags för daten med killen jag gillar. Allt kan förändras, här och nu.

Nu är det dags. Klockan är 1 minut i åtta. En minut.

Jag har efter mycket problem tillslut lyckats hinna med allt. Jag har i och för sig gjort om mitt smink fem gånger och bytt mellan rakt och lockigt hår typ 7 gånger. Men nu är jag klar. Och för en gångs skull känner jag mig vacker.

Jag ser hur en bil stannar vid mitt hus. Jag kollar mig i spegeln en sista gång och börjar gå mot dörren för att ta emot Harry.

–      Wow, Emmy you look absolutely stunning.

–      You don’t look that bad yourself, gorgeous.

Han ger mig en stor bukett med rosor. Rosa rosor. Han vet allt om mig. Men ändå har vi bara känt varandra i ungefär en vecka.

–      They’re perfect. I love them, thank you so much!

Vi kramas länge och han pussar mig på pannan.  Hur ska jag klara av en hel kväll av perfektion? Harry såg så bra ut i sin kostym. Drömkillen.

–      Pappa, jag går nu! Ropar jag högt.

–      Okej älskling, var försiktig och ha så kul!

–      Ja, det ska jag.

–      Kom inte hem för sent.

–      Nej då. Älskar dig!

–      Älskar dig med.

Jag kollar på Harry, som ser ut som ett stort frågetecken. Förmodligen eftersom att vi pratade (okej, skrek) på svenska.

–      You need to stop doing that. I feel so powerless when you talk in a completely different language.

–      You don’t always have to be in control Styles.

Vi ler mot varandra och börjar gå mot bilen. Eftersom att jag inte är så bra på att gå i klackar är min gång det ända jag kan tänka på vägen.

Harry öppnar bildörren till mig och sätter sig i förarsätet.

Han tar sin ena hand och låter den leta sig mot min. Han håller min  hand hårt och tittar på mig med sina gröna ögon.

–      You are so beautiful Emmy.

Jag ler stort och kramar om hans hand lite hårdare. Vi säger inte mycket på vägen. Men et behövs inte. Hans närvaro gör mig glad. Att döma från Harrys ansiktsuttryck är Harry också glad. Väldigt glad.

Vi kommer fram snabbt, men jag har ingen aning om vart vi är.

–      Close your eyes.

Jag gör som han säger och han döljer mina ögon med sin hand. Han leder mig och går tätt bakom min rygg. Jag kan känna hans andetag i min nacke och hur hans andra hand håller mig runt min midja. Nu står vi stilla och han tar bort sin döljande hand.

Jag får en liten chock. Det är så vackert. Här står vi, högst uppe på en bergskulle och allt är så fint. Det är kuddar och dynor överallt, och han har hängt upp ljusslingor i träden över oss. Det är fullt med tända ljus överallt och det är lyktor som hänger ner.

Det är en stor filmduk där Greese står och väntar att bli påslagen. Vi pratade om Greese, när vi pratade för första gången. Jag kommer ihåg att vi båda sa att det helt klart var den bästa filmen. Free Fallin’ spelas. Min favoritlåt. 

Allt är så perfekt och jag vet inte vad jag ska säga eller göra.

–      Harry, this is perfect. It’s the probably the best thing someone has ever done for me. I don’t really know what to say…

Han avbryter mig med en kyss. Jag inser hur mycket jag tycker om Harry. Jag faller, fritt. Vilket är ganska passande med tanke på vilken låt som spelas. Han ler sitt största och sätter en hårslinga som ramlat fram bakom mitt öra.

–      You don’t have to say anything.

Han tar min hand och leder mig mot en madrass. Han sätter sig tätt intill mig och sätter på filmen. Han tar sin hand runt mig och jag lutar mitt huvud mot hans axel. Jag vet inte hur jag ska förklara situationen. Jag känner mig evig. Jag känner mig kär.

Innan jag träffat Harry skulle jag nog ifrågasätta det där med att vara kär efter en vecka. Men med Harry är allt möjligt. Lyckan, kärleken, evigheten.

Ögonblicket är tidlöst. Sekunder blir till minuter. Minuter till timmar. Men känslan är kvar.

Filmen är redan slut och vi båda sitter och stirrar in i varandras ögon. Han kysser mig ännu en gång och jag känner ett lyckorus sprida sig genom min kropp.

–      You are amazing, Emmy Green.

–      You too Harry Styles. You make me happy.

Vi sätter oss och börjar prata om allt mellan himmel och jord. Alla detaljer vi missade föra gången tas upp nu. Han berättar allt om sig själv och jag berättar allt om mig.

–      Harry, you are now officially the most knowing person about me.

–      And you are mine.

–      It feels like I’ve known you forever.

–      I know. We have something special, Green.

–      We really do Styles.

Det här med efternamn-grejen har blivit lite vår grej. Det får mig känna mig formell, vilket kan behövas eftersom att jag är den direkta motsatsen mot formell.

Det har blivit väldigt mörkt och vi båda vet att vi borde börja åka hemåt. Men jag vill verkligen inte det. Det här har helt ärligt varit den bästa kvällen i mitt liv. Alla känslor som jag aldrig vetat funnits är plötsligt här, och jag känner mig hel på ett sätt jag aldrig känt mig förut. Jag lovar, vi är eviga.

Del 6 uppe! Ni vet inte hur glada jag blir av kommentarer, de gör min dag.

Ska verkligen försöka sätta mig och skriva några delar nu i helgen så att jag kan tidsinställa inlägg, eftersom att jag ska resa bort nästa vecka! 

Bara så att ni vet, det tar lite tid att göra collagen, rätta stvaning och själva skrivandet tar också tid! Det är därför uppdateringen är som den är.

Kraaaaamar :)

När jag kommer ut därifrån och tar upp min mobil för att ringa pappa, ramlar det ut en lapp.

–      She’s not my girl. Of course you can join us. 

Vad menade han egentligen med ”she’s not my girl”? Okej, jag är ju inte hans tjej eller någonting. Men, kanske finns det en del av mig som önskar att jag var det? Jag är officiellt förvirrad.