Never Let You Go

Han ger mig ännu en kram och torkar bort den sist fallna tåren. Sen går han och lämnar mig med en otrolig känsla. Det här är början på något bra.

–      Emmy, du har fått brev!

–      Jag kommer!

När jag kommer ner slänger jag mig över brevet. Det är från The Institute.

Dear Emmy Green,

We would like to thank you for auditioning,

Bla bla bla bla

You have been accepted to The Institute. We are looking forward seeing you again this fall.

 /Sophie Emeraldson – Principal at The Institute.

Det här är nog första gången sedan olyckan som jag varit glad. Ahhhhhh, inte nog med att jag ska börja på min drömskola. Jag kommer att träffa Harry igen. Killen som fått mitt liv att kännas lite meningsfullt igen, för ett ögonblick.

–      Pappa, jag kom in, jag kom in!

–      Åh, vad kul älskling, när börjar skolan?

–      Imorgon!

–      Oj, redan?

–      Ja, vi ska träffa alla på skolan imorgon, men skolan börjar inte på riktigt än.

–      Okej, jag är så stolt över dig!

Jag går upp på mitt rum och gör en liten glädje dans. Det är dags att försöka komma tillbaka till verkligheten. Försöka bli glad igen. Det kommer inte vara enkelt, men jag ska vara stark.

Jag tar fram datorn och går in på Twitter en stund. Jag bestämmer mig för att tweeta ”Feeling like my life is taking a turn. It’s time to be strong and it’s time to fight. X” Och för en gångs skull tror jag faktiskt lite på mina egna ord.

Klockan har redan hunnit bli 00:00 och jag somnar med ett litet leende på läpparna.

 Jag vaknar av min väckarklocka som ringer högt och irriterande som vanligt.  Men till skillnad från alla andra dagar, hoppar jag ur sängen. Idag är dagen vi ska träffa alla på skolan. Jag skyndar mig och gör allt dubbelt så snabbt som vanligt. Idag är inte rätt dag att komma försent. Det är inte heller rätt dag att vara fult klädd… Vad ska jag ha på mig?

 Efter en halvtimmes bytande av kläder bestämmer jag mig för en prickig, stickad tröja och shorts med hög midja. Perfekt.

Jag går hemifrån självsäker. Och jag går hemifrån sen, fan också. Jag springer allt vad jag har igen, men när jag kommer fram till skolan fortsätter jag springa. Jag springer igenom korridorerna och siktar på aulan där vi ska mötas.

Jag känner någons andetag blåsa mot min nacke. 

–      We meet again stranger.

Harry uttalade orden tydligt och jag blir genast glad.

–      We sure do!

–      Why am I feeling like this happened before? Me trying to catch you, while running as fast as I can? You’re a fast woman Green.

–      Well, thank you Styles, you’re not that bad yourself.

 Vi båda skrattar samtidigt som vi beger oss mot aulan. Vi småpratar lite på vägen.

 –      I told you, you were going to get in.

–      Haha, yeah but I wasn’t really sure I believed you.

–      You should. You are amazing.

–      Why are you so nice to me? You don’t even know me. What if I’m a serial killer?

–      You don’t strike me as a serial killer Emmy. And you’re right, I don’t know you. But I was hoping I got the chance to.

–      Sounds like a plan. It would be nice to know someone here.

 Han ler sitt fina leende ännu en gång. 

–      Then come with me. Let me introduce you to my friends.

Han drar med mig till ett gäng med killar som står och skrattar i hörnet av aulan.

–      Everyone, this is Emmy. Emmy this is everyone.

–      Hi Emmy, säger alla killarna i kör.

De börjar presentera sig själva från vänster.

 –      I’m Louis, I’m Liam, I’m Zayn, and I am Niall.

–      It’s really nice to meet you! Harry has talked non-stop about you, säger Niall med ett snett leende.

–      Shut it Niall.

–      He has though. ”Oh boys, I talked to the most beautiful girl today”

Louis säger det sista med en tillgjord mörk raspig röst och jag kan inte hjälpa att jag börjar skratta. Och jag är inte ensam. Alla utom Harry står nu och flinar.

 –      This is so not funny. I said that one time. And only because it’s true.

 Jag känner hur jag börjar rodna, och nu är det jag som skäms. Fast det är en trevlig känsla. Harry sa precis att jag är vacker.

Jag uttalade den sista meningen högt, utan att tänka.

–      What did you just say?

I sådana här lägen är jag tacksam över att jag pratar svenska. Jag pustade ut.

 –      Oh, nothing I just mumbled something on Swedish.

–      Harry, you didn’t tell us she’s from Sweden.

–      I didn’t even know.

Att jag kom från Sverige var nog det ända jag inte berättat för honom när vi hade vår första konversation.

–      But how come you talk such great English then?

–      I don’t. But I guess it’s because we read English in school.

–      Harry was so right; you are a very fascinating woman Emmy, sa Liam.

–      Haha, thank you Liam.

–      What about some movies after school? We can go to my place, sa Harry.

De orden gör mig gladare än någonting gjort på länge.

–      Can we join, or do you want to spend some alone time with your girl? frågade Zayn skämtsamt.

–      She’s not my girl. Of course you can join us.

Vad menade han egentligen med ”she’s not my girl”? Okej, jag är ju inte hans tjej eller någonting. Men, kanske finns det en del av mig som önskar att jag var det? Jag är officiellt förvirrad.

Del 3 uppe på bloggen. Hoppas att ni tycker om den hittintills! Kommentarer och när ni sprider novellen gör mig jäääätte glad!

Kramar/ Julia