Never Let You Go

–      Don’t let me go, Harry.

–      Never.

Jag vaknar hastigt av att solen tränger in i mina ögon. Harry ligger bredvid mig och sover. Han åkte aldrig hem. Och jag slutade aldrig gråta.

Jag går försiktigt upp och tittar mig i spegeln. Jag har bokstavligen talat mascara i hela mitt ansikte. Jag börjar långsamt ta bort det. Det är ganska lätt, eftersom att tårarna fortfarande rinner. Det blir lite som min egna makeup-remover. Jag vet inte varför jag fortfarande gråter. Jag känner mig ju inte ledsen på samma sätt. Det har Harry sett till.

–      Emmy?

–      Yeah?

–      How are you feeling, love?

–      I’m okay. Been better, been worse.

–      At least you’re doing improvements.

–      Mhmm, säger jag och nickar lite försiktigt.

Klockan är redan sju.

 –      Harry, we need to start getting ready for school.

–      Are you sure you wanna go? I can stay home with you if you want me to.

–      I’m sure. We can’t just skip school, Harry. I’m fine.

Jag är inte riktigt okej, men det sista jag vill, är att Harry ska oroa sig. Jag mår ju bättre än jag gjorde igår i alla fall. Det är ju bra.

–      Okay then. Han går upp från sängen och möter mig i en kram.

Vi gör oss snabbt i ordning och åker till skolan.

Jag tittar mig snabbt i backspegeln. Katastrof. Ser verkligen ut som ett monster just nu. Mitt försök att ta bort mascaran under ögonen gick väl inte så jättebra. Jag tar fram min necessär och börjar sminka mig. Det blir lite bättre i alla fall.

 

Vi kommer fram till skolan och Harry tar sin arm runt min midja. Vi möter killarna när vi kommer fram till våra skåp.

Jag kramar om alla men när det är Louis lägger jag märke till något jag aldrig tänkt på förut. Han tar sin hand på mitt bakhuvud. Precis som Clara brukade göra. Jag snyftar till lite och mina tårar rinner igen. Som om någon sätter på en vattenkran. Av minsta lilla minne, eller påminnelse, börjar tårarna rinna igen.

 

–      What’s the matter Emmy? Are you okay? frågar Louis, på samma sätt som Harry frågat.

–      Nothing, I’m fine.

Harry kommer fram och kramar mig bakifrån lite försiktigt. Han viskar tyst:

 

–      I’m here beautiful. I will never let you go.

Jag nickar och kramar honom tillbaka.

 

Skolklockan ringer in och det är dags för sånglektion. Louis kommer svänger upp bakom mig.

 

–      Are you on your way to singing class?

–      Yes!

–      Well, that’s great! Me too.

Jag blir faktiskt glad av att höra att det är ännu en lektion där jag inte är ensam. Louis är en jättebra kompis så det här kommer bli bra.

Vi ler mot varandra och beger oss mot klassrummet.

 

När alla suttit sig börjar vår sångpedagog prata. 

–      We are going to start a project that will go on for about two weeks: Duets! Pair up two and two and start planning!

Jag och Louis tittar direkt på varandra.

–      Okay, so what song are we gonna do?, frågar jag.

–      I was thinking we could do Stay, by Rihanna? I think it fits our voices pretty good!

–      Perfect. I love that song!

–      Great, so let’s start pracitcing.

Vi tar fram texten och börjar långsamt öva. Det går jättebra och Louis röst är verkligen otroligt fin. Våra röster fungerar bra tillsammans och allt rullar på.

 

–      I’m glad I met you Emmy. You’re an amazing friend!

–      Soooo glad I met you too Louis.

–      So do you wanna come over and practice after school? Niall will be there, though.

–      Sounds great! I’ll be there!

–      Great!

 

Skoldagen rullar på som vanligt och jag lyckas hålla tårarna inne hela dagen. Jag känner mig lite stolt faktiskt. Även fast vi pratade om vad som händer efter döden på engelska-lektionen lyckades jag. Kanske läker jag faktiskt.

Jag går ut från skolan och tar fram min telefon. Jag letar upp Louis kontakt.

 

–      Hi Louis! I didn’t get the chance to ask you earlier: where do you live?

Han förklarar så detaljrikt som möjligt. Förmodligen eftersom att han vet att jag absolut inte har något lokalsinne. Jag hoppas att jag kommer klara av det här. Det kan ju inte vara så svårt.

Efter att ha svängt in vid fel väg ungefär 4 gånger hittar jag äntligen fram till huset Louis beskrev.

Jag knackar försiktigt på.

–      Hello Emmy! You made it!

–      Hi, säger jag och kramar honom.

–      Yeah, but it took a while. I had to expiriment a bit...

Jag går in i det fina huset och ser Niall sitta i soffan.

 

–      Hi Niall! Han ställer sig upp och ger mig en snabb kram.

–      Do you mind if Niall listens while we practice?

–      No, it’s fine!

Vi sjunger igenom låten och för varje gång blir det bättre. Niall blir nästan som vår sångpedagog, han hjälper oss med det som behöver förbättras och talar om vad vi ska ändra. Det fungerar jättebra.

Jag fastnar med blicken i fönstret och låter tankarna ta över. Det finns så mycket att tänka på, sådant som jag aldrig skulle kunna förklara med ord för någon annan. Den här gången är det bara en tår som rullar ner.

 

–      Are you okay Emmy? Frågar Niall.

–      I’m fine. Jag gråter bara lite, men tårar är tårar och de verkar göra alla oroliga.

–      Please tell us what you’re thinking about. Maybe we could help?

–      Haven’t Harry told you?

–      Told us what?

Så jag börjar berätta. Jag berättar allt. De har rätten att veta, jag menar, de är ju två av mina närmsta vänner.

 

–      I’m so sorry, Emmy. Säger Niall.

–      You don’t have to be sorry. What happens, happens. But thank you, it really means alot that you care.

–      Of course we care Emmy! You’re our friend! Our really close friend. Säger Louis.

 

Vi sitter kvar och bara pratar. Vi pratar länge, om allt möjligt. Det känns skönt att de vet allt om mig. Det gör det så mycket lättare. Ärlighet är det som håller oss nära och nu är vi närmre än vi någonsin varit.