Never Let You Go

   (Lyssna gärna medans du läser)

Allt har gått så snabbt att jag inte hunnit tänka. Jag har bara hängt med. Varje dag har varit ett äventyr och killarna har varit så snälla att jag glömt allt. 

Jag har ignorerat alla negativa känslor eftersom att jag känner mig klar med att gråta. Jag vill inte gråta mer. Jag vill inte behöva känna tårar rulla ner från mina kinder. Det är kopplat till sorg. Och att vara ledsen är en annan sak jag är klar med.

Men jag har varit så glad medans jag dolt allt, att det inte spelat någon roll. Tills nu.

Idag är en sådan där kväll där allt hinner ifatt mig. Alla skuldkänslor. Hur mycket jag saknar min mamma och min bästa vän. Jag kan inte springa längre. Det är nu jag behöver stanna och andas. Men jag vill inte stanna. Jag vill fortsätta springa.  Att springa gör mig glad, så varför kan jag inte fortsätta längre?

Jag ligger i min säng och tittar upp i taket. Min hjärna skadar mitt hjärta igen. Som alla gånger jag kollapsat på marken och gråtit. Jag ser en massa bilder från båda olyckorna. Hur Claras huvud sprängs i bitar och hur mamma långsamt stänger ögonen för sista gången. Det är bilderna som förstör mig. De får mig att tro, att jag kanske kunde gjort något annorlunda. Om jag inte gått med på att träffa Clara den där dagen hade hon funnits nu. Hon hade tröstat mig när jag gråter och varit glad för min skull när jag berättat om Harry.

 Jag undrar om hon kan se mig nu? Kan hon se mig därifrån hon befinner sig? Är hon lycklig? Jag hoppas det. Clara förtjänar allt bra i världen. Jag vägrar tro att hon är borta. Hon finns fortfarande i min värld. Det kommer hon alltid göra.

 

Tårarna som jag trodde var slut, forsar ner för mina kinder igen. Jag orkar inte vara stark längre. I alla fall inte just nu. Jag måste släppa allt. Försöka tömma alla känslor. Jag orkar inte gömma de längre. Jag skriker och gråter på samma gång. Det gör ont. Mitt hjärta. Det värker i mitt bröst.

Jag tar fram min telefon och försöker se förbi tårarna medans jag letar upp Harrys nummer. Jag behöver honom.

Jag hör telefonsignalerna bli fler och fler, och jag tittar på klockan. 03.00. Aldrig att han kommer svara. Precis när jag är på väg att lägga på svarar han.

 –      Emmy?

–      Yes, försöker jag få fram bland mina tårar.

–      What’s the matter? Are you okay?

–      No Harry, I’m not. It hurts so badly. All the feelings. They are hurting me. Jag gråter så mycket att jag inte är säker på att han hör allt.

–      I’ll be over in a few minutes. It’s going to be okay Emmy. Do you hear me? It’s going to be okay.

–      Mhmmm, piper jag fram bakom tårarna.

 

Vi lägger på och tårarna fortsätter spruta. Mina skrik blir högre och högre och mina tårar blir fler och fler. Jag vill bara att allt ska vara bra. Men det är det inte.

Harry slänger upp dörren till mitt rum och kastar sina armar runt mig. Han lägger sig bredvid mig och kramar mig hårt. Jag fortsätter gråta men hans närvaro gör mitt hjärta bättre. Nästan som att det läker lite när han är här med mig.

Jag skriker igen och Harry stryker sin hand över mitt hår.

–      I’m here. It’s going to be okay Emmy. I’m here.

Jag svarar inte utan kramar honom istället.

Harry håller om mig hårt.

–      Don’t let me go, Harry.

–      Never.

---

Jag var tvungen. Förlåt om ni tycker att det är tråkigt att läsa, men det är sånt här jag älskar att skriva! Jag behövde det här för att kunna göra novellen så känslosam och bra som möjligt! Novellen behöver känslor för att kunna bli bara och för att bli enkel att jobba vidare på! 

Att läsa era kommentarer gör mig så sjukt glad. Ni förstår inte hur glad man kan bli av en mening. Tack fina männsikor.

Kraaaaamar :)