Never Let You Go

 

     – Hallå?

 –  Vakna Emmy! Vi har sommarlov wihoooooo. Hör jag min bästa vän Clara skrika glatt.

–      Men. Jag. Sover, sa jag och jag menade verkligen vad jag sa. Mina ögonlock höll bokstavligt talat på att falla igen.

–      Möt mig vid torget.

Jag orkade inte bry mig om att svara.

–      Om du inte reser på dig nu lovar jag att..

–      Okej okej, avbryter jag henne. Jag är på väg. Ta det lugnt, herregud. Jag la irriterat på luren.

Medveten om att jag förmodligen varit skitotrevlig går jag och tittar mig i spegeln. Jag ser hemsk ut. Typ som Voldermort med gårdagens smink. Jag tar fram min necessär och gör ett desperat försök att fixa till mitt skrämmande utseende.

Det blev helt okej. Nu ser jag ut som Hagrid från Harry Potter istället. Klar förbättring.

Jag börjar gå mot platsen vi bestämt träff på.  Jag tänker på hur lycklig jag är. Jag har världens bästa vän, och är omringad av fina människor här i Stockholm. Pappas jobb här är nog det bästa som hänt på länge!

Jag har flyttat väldigt mycket för att vara 18 år. Bott på ställen över hela Sverige. Men de två åren jag bott i Stockholm har jag aldrig varit lyckligare.

Jag ser hur Clara börjar springa mot mig och mina tankar avbryts.

Jag öppnar upp mina armar och förbereder mina armar för att ta emot henne. Men jag hinner inte. Jag ser hur lastbilen från vänster krossar henne i bitar.

 Plötsligt är allt borta. Lyckan, hoppet. Kärleken. Allt är borta, spårlöst försvunnet. Jag sjunker ner på den hårda asfalten och dränks i mina egna tårar. Folk springer fram och ringer 112 i panik. Jag borde nog också gjort det. Istället sitter jag med ryggen lutad mot en soptunna och skriker i panik.

Vissa kommer fram och frågar vad som hänt, men jag svarar inte. Jag är inte här, det här händer inte. Det är vad jag försöker intala mig själv. Men det är svårt när ens bästa vän ligger på gatan död.

Jag förstår inte meningen med allt. Det var nyss så klart. Allt verkade så självklart. Nu är det ett stort moln igen. Ett moln fullt av sorg, hopplöshet, och ånger.

Jag som trodde att solen var framme för att stanna. Men allt är försvunnet och det ända jag ser är en slowmotion version av min bästa vän och själafrändes död. Det spelas om och om igen i mitt huvud. Som om den var på replay.

Tiden stod stilla. Jag kunde inte urskilja tystnad från skrik. Allt blev likadant. Det spelade liksom inte någon roll längre. Det var borta.

Det har gått två veckor. Två veckor sedan jag förlorade min bästa vän. Det känns som en evighet sedan. Jag kommer inte ihåg hur det känns att vara glad. Allt är bara mörkt. 

–      Emmy? Min pappa smyger in på mitt rum.

–      Mm

–      Jag måste berätta en sak för dig. Jag ger honom en jag-lyssnar-blick.

–      Jo, det är så att jag har fått ett nytt jobb-erbjudande. Den här gången i London.

Jag låter orden sjunka in. Jag känner inget. För två veckor sedan skulle jag förmodligen flippat ur, men det här är en så liten sak. Jag bryr mig inte om var vi är. Det spelar liksom ingen roll var jag gråter och drömmer mardrömmar.

–      Okej

–      Emmy, jag vet att du älskar Stockholm, men se det som en ny start. Du och jag, vi kan börja om. Glömma alla händelser som fått oss att gråta och börja le igen.

Jag skulle varit gladare om han inte hade sagt det senaste. I och med att Clara försvunnit hade jag glömt bort mammas död. Nu känns det som att hälla tändvätska på en eld som redan brann. Lågorna blir större och mina tårar blir fler.

 Pappa går tack och lov ut från mitt rum efter en halvtimmes försök att trösta mig.

Jag går upp från min säng för första gången på två veckor. Det är nog dags nu.

Jag går mot min öppna, tomma resväska som ligger och väntar på att bli fylld. Det var dags nu igen. En ny stad, nya personer, ny skola. 

Vi åker redan morgonen efter. Alla på flygplatsen tittar på mig som om jag var dum i huvudet när tårarna rann. Jag förstår dem. Om jag skulle se någon med tårar rinnande ner för kinderna regelbundet skulle jag nog tycka att de var lite skumma. Men jag kan inte stoppa de. Jag känner mig inte ledsen hela tiden. Jag känner inte så mycket. Det går på automatik.

Efter flygresan åker vi mot vår nya lägenhet som pappas jobb betalar. Vi skulle aldrig haft råd med en sådan här fin lägenhet. När jag kommer in på mitt rum känner jag en liten gnutta hopp. Jag sätter mig på min säng och håller kvar vid känslan. Kanske blir det som pappa sa, en ny start. Men känslan försvinner lika snabbt som den kommit.

Det är äntligen kväll och jag somnar med en massa tankar i mitt huvud. Imorgon ska jag på audition på LAMDA- The London Academy of Music and Dramatic Art. Alla som vill komma in måste göra en audition inför hela skolan och lärarna. De säger att det är ett bra sätt att bli inspirerad på och att utvecklas. Jag tycker mer att det låter som en ursäkt att få dit eleverna under sommarlovet, och att göra de som uppträda ännu lite mer nervösa.