Never Let You Go

Previously: 

–      Thank you for coming with me Liam!

–      A pleasure, Emmy!

Vi kramas länge och han öppnar dörren till taxin åt mig. Vi vinkar hejdå och jag börjar åka hemåt. Ikväll är det dags. Dags för daten med killen jag gillar. Allt kan förändras, här och nu.

Nu är det dags. Klockan är 1 minut i åtta. En minut.

Jag har efter mycket problem tillslut lyckats hinna med allt. Jag har i och för sig gjort om mitt smink fem gånger och bytt mellan rakt och lockigt hår typ 7 gånger. Men nu är jag klar. Och för en gångs skull känner jag mig vacker.

Jag ser hur en bil stannar vid mitt hus. Jag kollar mig i spegeln en sista gång och börjar gå mot dörren för att ta emot Harry.

–      Wow, Emmy you look absolutely stunning.

–      You don’t look that bad yourself, gorgeous.

Han ger mig en stor bukett med rosor. Rosa rosor. Han vet allt om mig. Men ändå har vi bara känt varandra i ungefär en vecka.

–      They’re perfect. I love them, thank you so much!

Vi kramas länge och han pussar mig på pannan.  Hur ska jag klara av en hel kväll av perfektion? Harry såg så bra ut i sin kostym. Drömkillen.

–      Pappa, jag går nu! Ropar jag högt.

–      Okej älskling, var försiktig och ha så kul!

–      Ja, det ska jag.

–      Kom inte hem för sent.

–      Nej då. Älskar dig!

–      Älskar dig med.

Jag kollar på Harry, som ser ut som ett stort frågetecken. Förmodligen eftersom att vi pratade (okej, skrek) på svenska.

–      You need to stop doing that. I feel so powerless when you talk in a completely different language.

–      You don’t always have to be in control Styles.

 

Vi ler mot varandra och börjar gå mot bilen. Eftersom att jag inte är så bra på att gå i klackar är min gång det ända jag kan tänka på vägen.

Harry öppnar bildörren till mig och sätter sig i förarsätet.

Han tar sin ena hand och låter den leta sig mot min. Han håller min  hand hårt och tittar på mig med sina gröna ögon.

–      You are so beautiful Emmy.

Jag ler stort och kramar om hans hand lite hårdare. Vi säger inte mycket på vägen. Men et behövs inte. Hans närvaro gör mig glad. Att döma från Harrys ansiktsuttryck är Harry också glad. Väldigt glad.

Vi kommer fram snabbt, men jag har ingen aning om vart vi är.

 

–      Close your eyes.

Jag gör som han säger och han döljer mina ögon med sin hand. Han leder mig och går tätt bakom min rygg. Jag kan känna hans andetag i min nacke och hur hans andra hand håller mig runt min midja. Nu står vi stilla och han tar bort sin döljande hand.

 

Jag får en liten chock. Det är så vackert. Här står vi, högst uppe på en bergskulle och allt är så fint. Det är kuddar och dynor överallt, och han har hängt upp ljusslingor i träden över oss. Det är fullt med tända ljus överallt och det är lyktor som hänger ner.

Det är en stor filmduk där Greese står och väntar att bli påslagen. Vi pratade om Greese, när vi pratade för första gången. Jag kommer ihåg att vi båda sa att det helt klart var den bästa filmen. Free Fallin’ spelas. Min favoritlåt. 

Allt är så perfekt och jag vet inte vad jag ska säga eller göra.

 

–      Harry, this is perfect. It’s the probably the best thing someone has ever done for me. I don’t really know what to say…

Han avbryter mig med en kyss. Jag inser hur mycket jag tycker om Harry. Jag faller, fritt. Vilket är ganska passande med tanke på vilken låt som spelas. Han ler sitt största och sätter en hårslinga som ramlat fram bakom mitt öra.

–      You don’t have to say anything.

Han tar min hand och leder mig mot en madrass. Han sätter sig tätt intill mig och sätter på filmen. Han tar sin hand runt mig och jag lutar mitt huvud mot hans axel. Jag vet inte hur jag ska förklara situationen. Jag känner mig evig. Jag känner mig kär.

Innan jag träffat Harry skulle jag nog ifrågasätta det där med att vara kär efter en vecka. Men med Harry är allt möjligt. Lyckan, kärleken, evigheten.

Ögonblicket är tidlöst. Sekunder blir till minuter. Minuter till timmar. Men känslan är kvar.

 

Filmen är redan slut och vi båda sitter och stirrar in i varandras ögon. Han kysser mig ännu en gång och jag känner ett lyckorus sprida sig genom min kropp.

–      You are amazing, Emmy Green.

–      You too Harry Styles. You make me happy.

 

Vi sätter oss och börjar prata om allt mellan himmel och jord. Alla detaljer vi missade föra gången tas upp nu. Han berättar allt om sig själv och jag berättar allt om mig.

–      Harry, you are now officially the most knowing person about me.

–      And you are mine.

–      It feels like I’ve known you forever.

–      I know. We have something special, Green.

–      We really do Styles.

Det här med efternamn-grejen har blivit lite vår grej. Det får mig känna mig formell, vilket kan behövas eftersom att jag är den direkta motsatsen mot formell.

 

Det har blivit väldigt mörkt och vi båda vet att vi borde börja åka hemåt. Men jag vill verkligen inte det. Det här har helt ärligt varit den bästa kvällen i mitt liv. Alla känslor som jag aldrig vetat funnits är plötsligt här, och jag känner mig hel på ett sätt jag aldrig känt mig förut. Jag lovar, vi är eviga.

---

Del 6 uppe! Ni vet inte hur glada jag blir av kommentarer, de gör min dag.

Ska verkligen försöka sätta mig och skriva några delar nu i helgen så att jag kan tidsinställa inlägg, eftersom att jag ska resa bort nästa vecka! 

Bara så att ni vet, det tar lite tid att göra collagen, rätta stvaning och själva skrivandet tar också tid! Det är därför uppdateringen är som den är.

Kraaaaamar :)