Never Let You Go

Redan på eftermiddagen börjar behandlingarna.

Jag har aldrig mått såhär dåligt. Någonsin. Och det gör mig rädd. Om jag mådde dåligt innan strålbehandlingen, ligger jag på min dödsbädd nu. Vilket jag i och för sig gör. Men ändå. Smärtan är otrolig. Allt som jag kände innan är nu förstorat. En oändlighet av smärta som bara växer.  

 

I det här läget skulle jag älska att vara död. Älska. Det är nästan så att jag funderar på mina alternativ att dö. Men jag påminner mig själv om att stanna. Att kämpa.

Men är det värt att kämpa igenom en oändlighet som växer? Jag är inte så säker längre. Behandlingarna är klara för idag. Men det är så många dagar av smärta som jag har framför mig, att jag inte bryr mig om att glädjas av det.

 

Jag ligger i min sjukhussäng och stirrar upp i taket. Jag försöker leta upp en punkt att hålla fast vid. Något som kan få mig att stanna och som kan hindra mig att försvinna in i det ovisa.

Precis när jag ska börja stirra på en fläck, flyger duvan in. Mamma flyger in. Hon sätter sig på fönsterkarmen och tittar på mig. Men inte sådär skrämmande som fåglar brukar titta, utan med snälla ögon. På något sätt ser jag hur hon ler. Men det gör hon förstås inte. Det är en freaking duva. Men min inbillning räcker gott och väl för mig. Hon ler.

Jag ler. Och bara för en sekund känns allting bra igen.

 

–      Emmy? Säger Harry när han kommer in.

–      Mhm.

–      I’m here. I’ll always be here.

Jag ler igen.

–      Are you feeling okay?

–      No. I’m not. The pain is taking over. Please, just hold me.

Han lägger sig på täcket bredvid mig och håller om mig hårt. Jag känner hur mina ögonlock blir tunga.

 

–      Harry?

–      Yes.

–      Sing me to sleep.

Han börjar sjunga Free Fallin’. Vår låt. Det är otroligt vackert och jag pressar fram ett leende. Efter en stund tillåter jag mina ögonlock att stängas.

 

Jag vaknar av att alla sitter och sjunger Wake Me Up av Ed Sheeran. Jag har alltid älskat honom. Jag öppnar ögonen och möts av sju par ögon som tittar snällt på mig. Perrie och Eleanor sjunger också. Jag visste att Perrie var otroligt duktig men även Eleanor sjunger jättefint. Finns det något hon inte kan? Förmodligen inte.

 

Jag ler stort. Smärtan är mindre nu, men den är fortfarande stor. Rättare sagt oändlig.

 

–      Beautiful. It’s beautiful.

–      We wanted to wake you up in a nice way. Säger Zayn.

–      You sure did. Is it morning already?

–      Yes! Säger Harry.

–      Have you waited here all night?

–      Yes, we all did.

–      You didn’t have to do that for me. But thank you.

–      The doctor will be here any second now. He said that you were going through chemo today, but after that you can go home!

Jag börjar gråta. Jag vet egentligen inte varför. Kanske på grund av smärtan, kanske på grund av att jag ska gå igenom allt igen. Eller bara hela situationen.

Men jag ska ju få åka hem. Det är ju bra. Men det är inte direkt som att jag kommer åka hem för all framtid. Jag kommer åka hit och få behandling för cancern och förmodligen av smärta. Så jag förstår egentligen inte varför de släpper hem mig, när den ända skillnad det kommer göra är att vi kommer få högre bensin-avgifter.

 

Alla kommer närmre mig och sätter sig på sängkanten. De klappar mig tröstande och tittar på mig med undrande ögonen. De verkar förstå att det inte är någon idé att fråga varför jag gråter. Jag vet ju inte ens själv.

 

Precis när vi sitter där och har vårt lilla fina ögonblick kommer läkaren in och förstör allt.

 

–      Hello Emmy. Säger han med sin allvarliga röst.

–      Hi Dr. Morris.

Jag kan inte låta bli att skratta lite tyst för mig själv när jag uttalar hans namn. Det påminner mig om en katt. Och jag vet, det är inte alls kul. Vi kan bara säga att dålig humor är en annan sidoeffekt av att ha cancer.

–      So, you are getting chemotherapy now. It’s going to be just like yesterday, but there are some other side effects, since it’s another treatment. For example, you might loose your hair after a few treatments. And you might feel dizzy and you might be in pain. We don’t know how you are going to respond to the treatment but we want to prepare you.

 

Jag nickar bara.  Jag var beredd på det där med håret. Att förlora håret känns inte som mer än en påminnelse att jag är döende. Jag skulle självklart ha håret kvar, men just nu bryr jag mig inte. Det är liksom inte en stor grej. Inte tillskillnad från allt som redan hänt.

 

Jag säger snabbt hej då till alla och sedan åker vi in i ett annat rum där jag får min behandling. Själva behandlingen gör inte ont. Det är efteråt det känns hemskt.

 

Jag kommer tillbaka till mitt rum där alla väntar. Jag börjar känna mig illamående och yr redan nu. Härifrån blir det bara värre.

 

–      How did it go, Emmy? Frågar Eleanor när jag rullar in.

–      It went fine. But the pain starts now.

–      I love you all, but please go home. I don’t want you to see me like this. It’s gonna get worse. And I need to spend time with my dad, anyway.

–      Okay, but are you sure baby? Frågar Harry.

–      I am. But thank you all so much for being here.

–      Of course, säger Louis.

 

De åker hem och helvetet börjar. Det är bara att vänja sig, intalar jag mig själv.

---

Del 17, wiiii. Jag vet, det händer inte så mycket just nu. Men hon har liksom cancer så det blir lite svårt att göra värsta stora händelsen nu. Jag menar, att ha cancer är en big deal. Hoppas att ni tycker om det!

Kraaaaam/ Julia