Never Let You Go

Dagen som vi har väntat på så länge är äntligen här. Balen! Jag vaknar som vanligt av min väckarklocka och skuttar glatt upp. Eller skutta är väl att ta i, jag haltar mer fram i en hoppande rörelse.

Eleanor och Perrie ska komma över och vi ska göra oss iordning tillsammans! Jag äter snabbt frukost och hör ringklockan ringa högt. Jag skyndar mig till dörren och öppnar snabbt.

 

–      Hi gorgeous, säger alla tre i kör. Vi skrattar och kramar varandra länge. Vi har verkligen blivit nära de senaste veckorna!

–      I’m SO exited! Skriker jag exalterat.

–      Me too! Let’s start! Skriker Perrie tillbaka.

 

 Vi hoppar runt lite av lycka och börjar sedan med håret. Jag sitter och borstar håret och ser hur håret lossnar. Vid varje tag får jag med mer hår. Jag slutar snabbt och tittar mig i spegeln. Jag ser sjuk ut. Det är jag i och för sig, men ändå. Jag är blek, saknar delar av mitt hår och mina ögon har liksom inget fokus. Jag släpper en tår. På grund av den hemska timingen och tanken på att kämpa mot cancern, när det ända som händer är att jag tappar hår.

Eleanor och Perrie märker vad som precis hänt och sätter sig bredvid mig. De kramar mig samtidigt och tittar på mig och ler.

 

–      You’re beautiful. Säger Eleanor.

–      No, I’m not. Are you crazy? I look like a mess. Everything is wrong. AND THE PAIN. IT’S EVERYWHERE, ALL THE TIME. Det sista nästan skriker jag ut.

–      I understand that you’re upset Emmy. But this is going to be an amazing day and together, we are going to fix it. Säger Perrie lugnt.

–      I just need to breath. And it would be a lot easier without the cancer in my body.

 

Eleanor drar sin hand över min arm i en tröstande rörelse medans Perrie försöker rädda hår situationen. Det skulle förmodligen vara enklare att bara raka av det, men jag vill inte göra det nu, precis innan balen. Hon drar försiktigt upp det i en uppsättning och sätter en vacker blomkrans på mitt huvud. Det blir väldigt fint. Jag blir genast gladare och ler mot Perrie.

 

–      Thank you Perrie. It’s beautiful.

Hon svarar med ett leende och alla fortsätter. Perrie hjälper mig med sminket eftersom att hon är en gud på sådant och Eleanor lockar håret.

Vi sätter försiktigt på oss våra fina klänningar. Eleanor har en lång, ljusrosa klänning med silverdetaljer och ser otroligt vacker ut, och Perrie har en ljust lila klänning med mycket smycken och detaljer. De ser underbara ut.

Jag tittar mig själv i spegeln och känner mig faktiskt vacker. Men utan Perrie skulle jag vara en katastrof.

 

Klockan är ett och balen börjar inte förens klockan sex ikväll. Bra planerat… Vi bestämmer oss för att göra pannkakor och sitta med tidningar och umgås typ hela dagen.

Min telefon ringer och jag får ett FaceTime samtal från Harry. Jag kastar mig över telefon och svarar snabbt. Eleanor och Perrie sätter sig nära mig och vi ser hur alla killarna bokstavligen sitter på varandra.

 

–      Hi boys! Säger jag glatt.

–      Hi beautiful girls, säger Louis snabbt. Vi ler mot varandra och känner oss lite stolta över våra prestationer.

–      What are you up to? Frågar Harry.

–      We’re just doing girl stuff you know. Reading magazines and talking about boys.

–      I bet they’re talking about how much they want me, säger Liam och blinkar med ena ögat. Harry, Louis och Zayn ger honom en stay-away-blick (ja, jag börjar vid det här laget bli proffs på kill-blickar) och Liam ser lite stolt ut.

Vi skrattar lite och sitter sedan och pratar med killarna en stund. De kommer och hämtar oss vid halv sex och klockan är redan fem. Vi lägger snabbt på och gör det sista med sminket och våra outfits.

 

Klockan är halv sex och vi hör hur en bil svänger in vid huset. Det plingar på och jag gör mitt bästa att springa ner för trappan i mina klackar. Lägg då på ”lider av leukemi” så får ni slutresultatet. Eleanor och Perrie hjälper mig dock, så det lite lättare ändå.

Vi kastar oss alla tre mot dörren och ser tre otroligt vackra killar som ler sitt största. Harry ger mig ett jättefint blom-corsage. Jag kysser honom länge och han tar min hand och leder mig ut till en stor limousin. I den väntar Liam och Niall med sina dejter. Sarah och Niall sitter nära varandra och jag kan verkligen se hur mycket de tycker om varandra. Liam sitter bredvid en tjej som jag sett någon gång i skolan. Hon ser väldigt trevlig och fin ut i alla fall. Alla kommer in och det blir ett väldigt awkward kram-kalas när alla böjer sig i limousinen. Men mysiga kramar.

 

Jag sitter tätt omslingrat med Harry och lutar huvudet mot hans bröst medans han regelbundet pussar mig på huvudet. Jag älskar verkligen Harry. Jag borde säga det, eller hur? Men just nu är ett otroligt dåligt tillfälle så jag bestämmer mig för att vänta.

 

Vi kommer fram till vår otroligt överdekorerade skola och går försiktigt in. Det är redan fullt med folk där och det är faktiskt jättefint. Musiken är jättehög och vi går ut på dansgolvet (mittcirkeln i gympasalen som nu förtiden är täckt med belysning och ballonger) och börjar dansa. Jag dansar mest med Harry, men alla killarna får sig en liten dansomgång. Kiss Me av Ed Sheeran sätts på och Harry kommer närmre mig. Vi dansar lugnt och han tittar mig rakt in i ögonen. Nu är det perfekta tillfället att säga att jag älskar honom.

 

–      I love you so much, säger Harry precis som om han läst mina tankar.

–      I love you to Harry.

Han kysser mig och plötsligt känns det som att tiden står stilla. Jag drunknar i hans ögon och jag känner mig oändlig. Det finns ett citat i min favoritbok ”The Fault In Our Stars” som beskriver min och Harrys situation på det perfekta sättet: ”Vissa oändligheter är större än andra oändligheter. Från 0 till 1 finns det en oändlighet med tal men mellan 0 till 2 finns det än större oändlighet. Jag är otroligt tacksam för den lilla oändligheten vi fick. Men jag önskar själv klart att du och jag fick en större.” Med tanke på att jag har cancer känns det som att vår oändlighet kommer bli mindre än jag hoppas på, och citatet känns som skrivet för oss. För med Harry känner jag mig oändlig och det kan ingen och inget ändra på.

---

Del 19 uppe yaaaaayyy. Jag funderar på att börja avsluta novellen. Tjugo delar känns liksom lagom. Jag vill inte göra fan-fic klassikern och göra så att de gifter sig och får barn efter en månad. Jag vill skriva den på mitt sätt.

 Jag har älskat att skriva om de jag älskar mest (a.k.a. One Direction) men jag har tänkt på att börja skriva mer seriöst,  typ deprimerande saker, haha. Nej men personliga historier om sånt som berör folk för det är det jag älskar att båda läsa och skriva. Nu känns det här om värsta sorgliga avslutet och känslig som jag är, kommer jag säkert börja gråta snart. Nej men seriöst, tack så sjukt mycket för alla fina kommentarer och till alla som läst. Ni har hjälpt mig utvecklas och jag är väldigt tacksam. Men en del till blir det iallafall.

Kraaamar / Julia