Never Let You Go

  Fix You- Coldplay. Lyssna gärna medans du läser.

Cancer.

Tårarna rullar ner för mina kinder, precis som alla de andra gångerna. Men det är annorlunda. Det är inte tanken på att jag har cancer. Eller tanken på att jag kanske dör. Att höra ordet cancer väcker så många minnen jag begravt. Mamma.

 

Jag känner inte bara sorg. Jag känner lättnad. Och jag vet att det är konstigt för en lyckligt levande person. Men tanken på att jag kanske får se mamma igen är den som fått mig att kämpa alla dessa år. Men jag har aldrig föreställt mig att det är så här det skulle gå till. Jag har alltid tänkt att det är mamma som kommer tillbaka. Inte jag som försvinner. Men det kanske är bäst så.

 

Jag ser allas läppar röra sig och jag känner deras beröringar som säger att allt kommer bli bra men jag fångad i min bubbla igen. Jag har så mycket konstiga känslor inuti mig, som ingen tonåring som precis fått reda på att de har leukemi borde känna.

Det här kanske är meningen.  De säger ju att det finns en mening med allt, och för första gången i mitt liv kan jag faktiskt förstå vad de menar.  Jag borde dö. Det är bäst för alla. Jag kommer bli lycklig där. Med min mamma och Clara. Allt kommer bli bra.

 

Jag ler.

 

Det känns som rätt sak att göra. Det känns bra. Jag är inte rädd för döden längre. Jag är redo att möta den.

Men mitt leende verkar förvirra alla. Jag förstår de. Att bevaka mig just nu måste vara ännu mer förvirrande än att faktiskt vara jag.

 

Läkaren berättar för mig om min cancer. Hur allt fungerar och så. Jag har tydligen leukemi. Blodcancer. Blåmärkena har bildats av mina blodkroppar som blöder. Jag tror det var så han sa i alla fall. Jag lyssnade inte så noga, jag var upptagen med att hantera mina tankar. Jag har ganska stor chans att överleva. Om jag går igenom behandlingarna. Cellgifter och strålbehandlingar. Men jag vill inte det. Jag vill dö.

Precis när min sista tanke nått mig ser jag min pappa och mina bästa vänner stå och prata. Alla gråter. De är det ända som håller mig kvar här. De är motståndet som säger åt mig att leva. Men det börjar tappa effekt. Mina tankar och minnen tar över.

 

–      Jag vill inte.

Jag säger det på svenska eftersom att jag vet att pappa är den ända som kommer förstå vad jag säger. Och han är just nu den ända som kommer förstå mig. I den här situationen är pappa och jag starkast tillsammans.

–      Vad?

–      Jag vill inte gå igenom behandlingarna.

–      Men, älskling det är ända chansen för dig att överleva. Han säger det med gråten i halsen. Jag vet att han försöker vara stark för min skull. När mamma dog grät han så mycket. Och jag hatade det.

–      Jag vet pappa. Men jag vill försvinna. Jag vill dö.

När jag uttalar de orden gråter pappa mer än jag någonsin sätt honom göra innan. Han lägger sitt huvud mott mitt och jag kan känna mitt ansikte dränkas i hans tårar. Våra tårar blandas nu ihop och jag inser hur sårande det måste vara för honom. Att höra sin dotter säga att hon vill dö kan inte vara det bästa orden en pappa kan höra.

 

–      Jag kanske får träffa mamma igen pappa.

–      Och sedan när du blir gammal, kan vi alla träffas igen. Och bli en familj igen.

–      Säg inte sådär, säg det inte som att du kommer dö. Nej, du kan inte. Du kommer inte… Jag avbryter honom snabbt.

–      Det är okej pappa. Det kommer bli okej.

–      Emmy. Nej du allt jag har. Hans tårar raspar hans röst och han viskar fram de sista orden.

 

Han håller mig hårt och jag gråter så mycket nu.

 

–      Du gör det så svårt pappa.

–      Vad ska jag göra då? Jag kan inte bara sitta och le medans du berättar att du vill dö. Att du vill försvinna. Som din mamma. Han viskar igen. De sista tre orden är så tysta att jag knappt hör de men jag kan läsa de på hans läppar.  

–      Gå inte. Emmy, snälla. Jag kommer inte låta dig.

–      Jag måste. Det är så det är planerat. Allt kommer bli bättre. Lite på mig.

Nu gråter vi bara. Det finns inget mer att göra.

 

Jag ser hur killarna tittar ledset på mig. Men det är hopp i deras ögon. De är ovetande om allt som precis hänt. I min hjärna mestadels, men ändå. Jag borde berätta om mitt beslut. De har rätt att veta. Det är de som fått mig tveka på om jag gör rätt. Det är de som gjort det enklare på sista tiden.

 

Jag viskar till pappa att jag måste berätta för mina bästa kompisar vad jag kommer göra, och att jag älskar honom. Han går ut och tårarna fortsätter rinna.

Harry, Zayn, Liam, Louis, Niall och Eleanor kommer fram och sätter sig på sängkanten.

 

–      I’m not going to go through with all the treatments.

–      But, Emmy that’s the only way for you to live.

–      Yes it is. Svarar jag och ger honom en blick. Jag ser att han förstår vad jag menar och han stryker bort hår som fallit fram i mitt ansikte. Han gråter mer nu och jag ser att han är förvirrad.

–      No. Please honey. Don’t. Just think about what we have.

 

Och det gör jag. Jag tänker tillbaka på alla minnen vi har tillsammans. Hur han alltid varit där för mig. Från ögonblicket vi träffades.

 

–      I love you guys. But I need to do this. It’s meant to be. I’m supposed to meet my mother again.

–      No ones death is supposed to be Emmy. I don’t believe that. You have a choice. You always do. Säger Zayn. Även han gråter.

–      I’ve already made my choice.

–      I was really looking forward to being your friend. Säger Eleanor plötsligt. Och på något sätt berör det mig så otroligt mycket. Eleanor gråter också och det påminner mig om att det finns så fina människor. Hon känner mig knappt men ändå sitter hon här med mig.

–      We made a promise. Remember? Säger Harry med gråten i halsen.

–      Never Let Me Go. That’s what we said. But still, here you are, letting me go.